Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, det är allt en prima gumma.
— Ja, ho ä så, å alltid klar te följa mä på sjön, när en
budar. Jansson vart för rexten riktigt gla, när ja ba’n komma
mä te not, stackarn, för kärringa hans går jämt å kvider
ätter fisk, å ho ä så djädrans tom, för den deln, så ho gapar
över allt va ho sir, trolle.
— Ja, hon tillhör nog inte den givmilda sorten precis,
mor Jansson.
— Ho! Ånej. Kunde ho fö karln sin å unga mä skuler
å svinmat, så gjorde hon’et allt, men dä kan hon ju inte
för skam skull.
— Ja, men vad är han för en sorts karl, som inte kan
sätta fason på gumman”?
— Ä! Han ä ingen karl alls, ska ja säja honcm, utan
e djädrans syrsa. Dä ä alltihop dä, för hadde ho vari mi
kärring, så hadde ja knyti opp rompa på’na å kristna om”na
för länge, länge sen. — Varsego å doppa mera, om dä
smakar. Någe startt har ja inte hemma, så vi får doppa
i påtårn mä.
— Ja, en karl ska vara herre i sitt hus, Söderman.
— Justament priciss dä ja. Å går dä inte mä godo, så
får dä gå mä tampen, som skeppar Lärka brukar säja, å får
di bara smaka den rejält en gång, så blir dä snart en annan
dur på kärringera sen. Var lugn för dä.
— Nåå, Söderman, sade jag, då vi slutat kaffet, gubben
återtagit sitt avbrutna arbete och jag krupit upp i träsoffans
ena hörn, vem skall låtsas vara den styvaste fiskaren här i
byn nu för tiden?
— Ja, säj dä. Dä finns nog ingen, som ä riktigt slängder
i den konsten mera härikring, svarade gubben Johan, utan
vi ä nog lik goa allihop. Ibland få vi någe å ibland blir
vi utan. Annat va dä förr i min barndom, då hadde vi
gubbar här, som kunde fiska ska han si, å en del åv dom
förstog sej nog på annat mä, för den deln, å dä va saker,
som inte vem som helst begrep sej på å knafft nog ville tala
om ens, i vart fall inte sen dä vart mörkt om kvälla.
— Trolldom, menar Söderman?
— Ja, en kan ju kallat för dä, för annat va dä väl inte
di syssla mä, förstår ja, å dä va särskilt en åv dom, som
nog träffte Gammel-Erik allt imillanåt, när så behövdes.
— Såå. Berätta, Söderman!
— Ja, ja ska väl dä då, fast ja brukar då aldrig villa tala
om otyge. — Jo, si dä va i den gamla tiden, då hadde vi
en gubbe här, som kunde mä trolldom, å dä va gamla
båtsman våran, Hjärmen. Han bodde oppe i den där lilla stuga
på åsen, som bagarn nu har, å vackrare ställe fanns dä då
, Google
JOHAN SÖDERMAN BERÄTTAR OM GUBBEN HJÄRM
35
inte te här i hela byn, i vart fall inte på vårn och
försommarn, när fruktträna hanses stog i blom. Ja, den backen
va så välsignat vacker mä sina stora moln utå vita och
ljusröa blommer, så ja glömmer’t aldrig, men en hadde just
inte nån fröjd te si på’t, för en visste ju va dä va för sorts
sällskap, han hadde där oppe, gubben Hjärm, i vart fall om
nätterna. — Folk sa att han hadde svartkonstbok, å inte
vet ja, men konstigt såg dä nog ut många gånger.
— Vad sysslade han egentligen med då, gubben?
— Fiske, må han tro. Bara fiske. Å fisk fick han å
i tog priciss när han ville å så mycke han ville mä. Å släng-
dare karl te bygga not å binda bragder, har dä då inte
funnits te här varsken förr eller sen, å arbete hadde han
jämt, för folk kom te’n långt utifrån öarna här å beställde
grejer åv en.
— Kunde man märka något inne i stugan hans då, som
tydde på, att han hade några särskilda konster för sig?
— Inne i stuga hans! Dit kom aldrig nån, var lugn för
dä. Å inte ville dom heller. Ånej! Ville en tala ve’n, så
fick en allt slå tre hårda slag på nedersta trappstege hans,
å så vänta te han kom ut. Å kom han inte, så va dä inte
värt te slå tre slag te, för då gick dä en illa. För si kom
han inte ut första gången, så villé han inte hjälpa den som
stog där, så dä va bara te vända om å gå.
— Gick det en illa, om man knackade en gång till?
— Ja, dä gjorde dä. Dä va en fiskare uti från Brudnäs,
som kom hit en gång å ville ha nåra fiskhus å ålryssjer
gjorda åv’en. Han hadde aldrig vari här förr, den där karln,
men hadde väl hört utå andra, hur han skulle bära sej te,
så han gick oppför backen å knacka. Han vänta en kvart,
å han vänta väl två, men ingen gubbe såg han te, å då
knacka han igen, toker. Hjärmen kom inte ut då heller,
men när karln sen for hem å tog vägen över Gråskärsfjärn,
så blåste dä opp storm i en blink, å han segla ner sej. Båten
hans hitta dom sen ilanddriven mä köln i vädre ve Gåsörarne,
men like fick dom aldrig reda på, för dä for väl Horn-Pär
åv mä, förstår ja.
— Kanske det. Men hur såg han ut egentligen, gubben?
— Hjärmen! Jo han va liten och grå som en grävgalt
mä hängande axlar å långa armar å en vass, skarp näsa.
Men dä va ögona hans, en mest fäste sej ve, när en såg’en.
Dä va nå skyggt, hemskt mä dom, ska ja säja, för dom va
aldrig still, utan fladdra å for bå hit å dit å konstiger färg
va dä på dom mä. Di va näranpå tock som grönaktiga
å lyste i mörkre ackurat som på en katt, å vi ungar va
rädda för’en alldeles oförnuftigt. Si, vi träffte’n i skogen
ibland, när vi va ute å plocka bär, men vi skena alltid, när
vi fick si’n. Si han gick omkring mä sin käpp å en liten
påse å plocka örter å grävde opp någe sorts rackartyg under
granrötterna, men va dä va, dä vet ja inte. — Men si spela,
dä. kunde han.
— Jaså!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
