Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt hiärtas
under.
Av
Med. Kand.
KNUT LJUNGGREN.
Man kan anklaga
vetenskapen för att ha degraderat
vårt hjärta. Under de två
tusen år, då Aristoteles”
ande överskuggade vårt
vetande, var hjärtat säte för
förnimmandet, det vill säga
för livet. För närvarande
mena vi att hjärtat är en
sug- och tryckpump,
visserligen av underbar
konstruktion, men i alla fall en pump
och ingenting annat. Det
ligger därför nära till hands
att rikta ännu en anklagelse .
mot vetenskapen: den har
banaliserat vårt hjärta. Och
för den, vars föreställning
är uppfylld av alla de
hemlighetsfulla egenskaper, de
nattsvarta passioner eller
rosenröda känslor, det
stålblå mod eller isgrå trots varmed hans älsklingsdiktare
utrustat hans hjärta, för honom torde en närmare bekantskap
med vårt vetandes nuvarande ståndpunkt innebära en
besvikelse. Men om denna efterföljes av intresselöshet är
det orättvist. Ty den bild det moderna vetandet tecknat
av vårt hjärta hör till de mest intressanta verkligheten
bjuder på, något som dessa rader vill försöka visa. —
Huruvida den går upp mot diktens må läsaren avgöra!
En av Poes starkast verkande noveller handlar om en
sinnessjuk person som mördar en gammal man och
gömmer liket under golvbräderna. När sedan polisen kommer
och tillsammans med mördaren befinner sig i rummet, där
dådet begåtts, hör mördaren den dödes hjärta klappa under
golvet. Han inbillar sig att även polisen hör det och
förråder sig. — Poe har här naturligtvis menat att den
postmortala hjärtklappningen endast ägde rum i den
sinnessjukes inbillning. Men för en gångs skull kunde denne
djärve novellist tillåtit sig ännu mera djärvhet. Ty även
om han skrivit att den dödes hjärta verkligen klappat
under golvtiljorna, hade han icke haft vetenskapen emot
sig. (Visserligen icke för sig heller, men i dylikt fall har
ju diktaren företrädesrätt.)
Det är nämligen så att vårt hjärta äger förmåga till
självständigt liv oberoende av kroppen. Och med liv menas
här även självständig verksamhet, till skillnad från flera
andra s. k. överlevande organ. Om man på ett narkotiserat
däggdjur öppnar brösthålan och skär ut hjärtat, alltså
fullkomligt skiljer hjärtat från varje förbindelse med den övriga,
numera döda kroppen, så fortfar den lilla muskelklumpen
i ens hand att trofast utföra sina regelbundna
sammandragningar. Dessa upphöra i alla fall så småningom -—
om man behåller hjärtat i handen — men om man tillför
-
I lyftkranens skopa härovan finnes 1,000 kg. gråsten.
, FU
ef a KA Pr Rö K
v;”
—
För att lyfta denna tyngd 18 meter högt åtgår lika mycket
arbete som vårt hjärta utför under ett dygn.
det en lämplig näringsvätska och sörjer för passande miljö,
kan hjärtat under flera dygn fortsätta sitt arbete. Det är
en rätt egendomlig anblick att se det lilla hjärtat, upphängt
i en apparat av glasrör och vätskebehållare, timme efter
timme med rörande plikttrohet och oberörd precision
utföra samma kontraktioner som voro ämnade att uppehålla
en levande organisms andliga och kroppsliga funktioner.
Denna hjärtats beundransvärda vilja till liv och
verksamhet är ingalunda en ytlig egenskap, framkallad genom
sinnrika anordningar. Längre gående undersökningar ha
visat att inte endast hjärtat i sin helhet utan även varje
enskild muskelfiber behärskas av samma lovvärda begär
till regelbundna och ändamålsenliga sammandragningar. Jag
kallade dem nyss oberörda, och experimenten ha i rikt
mått tillerkänt dem denna egenskap. Om man retar en
vanlig muskel, t. ex. med en elektrisk ström, sammandrar
den sig och sammandragningen blir till sin storlek beroende
av retningens styrka; alltså ju svagare elektrisk ström
desto mindre kontraktion och tvärtom. Hjärtmuskeln
förhåller sig på helt annat sätt. För svaga strömmar upp till
en viss gräns förblir den oberörd; för starkare strömmar
reagerar den, men alltid med lika kraftig kontraktion
obercende av strömmens växlande styrka. Hjärtmuskeln utför
sitt gamla vanda arbete — eller också inget arbete alls!
Ett kompletterande experiment förtjänar även anföras:
Om en vanlig muskel, som redan befinner sig i kontraktion,
träffas av en ny retning, ökas kontraktionen, d. v. s. verkan
av retningarna summeras. Men om hjärtmuskeln påbörjat
en kontraktion, förblir den okänslig för varje påverkan
utifrån. — Dessa avslöjanden skulle kanske kunna föranleda
någon att likna vårt hjärta vid en arbetare som endast kan
utföra ett enda arbete och ställer sig dumt oförstående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
