Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKONERTEN JOSEPHINAS SÄLLSAMMA RESA 13
kroppen på honom. Och vidundret släppte inte, förrn han
trampat sönder det bit för bit.
Gud vet vad Sammel tänkte i den stunden, om han inte
rent av trodde att det var Rämmen själv, han trampade
under klackringarna, men så mycket är säkert, att han
längtade hem till kyrkbänken. Gud låte en nådeligen
vila i vigd jord och inte bli borta i sjön, muttrade han
och skulle vända tillbaka till skonaren igen. Men då
sjönk hjärtat ända ner i stövelskaften, för han var
kringfluten och hade bara en fattig sten att stå på och den
tog också strax slut. Sammel fick ge sig ut att vada i
vattnet och ända upp till läderjackan gick det, innan
pojkarna fick honom ombord. Det var då jämnt trettio
år, sen Sammel sist var i sjön och den gången förut
var han ändå på väg till sitt eget bröllop.
Det började nu bli en del folk på stranden, mest käringar
och gubbar.
Josephinas slagsida gav sig alltmera, och snart var hon
flott och svajade så sakta runt för vinden. Sammel ville
strax lätta ankar och ge sig i väg, men pojkarna satte
sig på tvären.
— Vad för kurs ska I ta, far? sporde Petter. Vi
måste allt i land och fråga oss till råds.
— Ja, men en vet ju rakt inte, om det inte är krig här,
sade Sammel och tänkte på järtecknet. Men pojkarna bara
skrattade, och så måste gubben med i slupen och in till
bryggan.
Så fort de kommo i land, slog man ring kring dem, folk
och fä om vartannat. Det var som sagt gubbar och
käringar med gapande ungar i kjolarna och så hela
svärmen av smutsiga får. De riktiga karlarna voro väl ute på
fiske. Man talade sinsemellan någon sorts rotvälska.
Det lät som om de haft munnen full med het gröt.
Gammal är ändå äldst, så på svenska sidan var det
Sammel, som förde ordet. Han höll mössan i näven och
såg inte värst storvulen ut, men pojkarna stodo i en
rad med händerna i byxfickorna och skämdes inte för sig.
— Vi skulle bara som ödmjukast fråga efter kursen hem
till Lerkils Tånge, sa Sammel.
Öfolket bara skakade på huvudet.
— I måste ta till grövre, far, mente Petter.
— Nå, men Strömstad då? At vilket håll har vi den
stan? frågte Sammel.
Men ingen blev klokare för det.
Då drog gubben till med hela Bohuslän men verkan
blev ändå densamma.
— I måste ta till ändå grövre, far, mente Petter.
— Nå, men Sverige då! ropte Sammel. Det landet har
I väl ändå hört om? Och han pekade frågande ut i luften.
Men det vara bara som om gröten blivit hetare i mun
Digitized by GO . gle
på gubbarna och käringarna, och ungarna gapade, så
man kunnat segla in med fullriggare.
Då fick Petter ro efter kompassen som nu var
upplagad, och Sammel ställde den mitt i församlingen, och så
tog han den yngste av gubbarna i armen och gick runt
alla väderstrecken och sporde efter Sverige, men fick
ändå intet svar.
— Går du i barndom, din skråe, som inte vet om ett
sånt stort land! ropte Sammel och blev pin arg.
Men Petter drog händerna ur byxfickorna och ordnade
församlingen, så det blev en fri plats i mitten och talte så:
— Far och I, poika, di stackarna vet inte, vad ordena
heta på vårt språk. Men nu ska vi visa dem såna tag,
att de strax kan se, var vi kommer ifrån.
Och så begynte pojkarna att sinsemellan singla slant
och spänna kyrka och dra fingerkrok och bryta arm. Och
efter var uppvisning stod Sammel vid kompasslådan och
sökte locka dit någon, som blivit klok på saken. Öfolket
”: tycktes gilla alltsammans men höll sig envist undan från
kompassen alldeles som om det varit frågan om kollekt.
Då blev Sammel alldeles över sig given, och han sjönk
ner mellan två får på en stengärdsgård och gjorde
äntligen, vad han bort börja med. Han tog nämligen upp
sin stora, utsirade mässingsdosa, öppnade spegellocket,
trädde pekfingret i snuset och lade in en grov sats mellan
läpp och tänder. Och då var det en av gubbarna, som
lyste opp alldeles som en syndare, som tar både ångern
och nåden i en sats. Vare sig att det nu varit rågon
smålänning där på ön förut eller att han rest omkring
och sett mer av andra folks sedvänjor än de andra, men
fram kom han och pekade ut en kurs på kompassen, och
så satte han fram en tvärhand och pekade ut ännu
en ny kurs. Nu förstod Sammel strax, att han skulle hålla
den första kursen, tills han fick fast land i sikte, och
sen skulle han lägga sig på den andra ända tills han
kom hem till Lerkils Tånge. Glad var han för att det
äntligen blivit besked, och mässingsdosan gick laget runt,
varvid inte heller käringarna höllo sig för goda. Ja,
gud vet om inte också fåren voro framme och luktade.
Vid nästa högvatten lade Sammel ut med Josephina
och höll som det var utpekat. I fyra dagar seglade
han och ömsom kom vinden in om styrbord och ömsom
om babord men alltid akter om tvärs. Den gamla
kompassen gjorde sitt bästa, och resten fick gå efter sol
och stjärnor. Och så dök land upp, och då förstod
Sammel, att han kommit rätt, och tog av en åtta streck
sydligare som det var anbefallt. Och så kom han fram
till Sveriges land men inte till Lerkils Tånge utan till
Paternosterskären och Marstrand. Men det var lika kärt,
för där fick han sälja all sillen till nio riksdaler tunnan.
Och så kom han då hem till stor glädje för käringen,
som redan klätt sig i svart och inrättat sig som änka.
Men aldrig kunde Sammel riktigt grunda ut, vad det
var för en ö, han kommit till. Folk finns som gissar på
Orkney- eller Shetlandsöarna, men jag vet inte, vad jag
ska tro. Det var emellertid efter den här historien, som
man mera allmänt slog sig på matsnus i Lerkils Tånge.
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
