Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av GUSTAF ULLMAN.
Änkemajorskan är på besök hos sin
äldste bror, häradshövdingen. De sitta
ensamma i salssoffan, hand i hand, med
kaffebrickan framför sig. Värdinnan,
betydligt yngre än maken, har redan
försvunnit ut i husliga regeringsbestyr.
Hon har för övrigt alltid känt sig
liksom litet främmande i sitt eget hus,
inför sin egen Aron — när någon av
svågrarna eller svägerskorna var på
besök. Huru kärkomna än dessa voro!
Det är ett så säreget, hemlighetsfullt
band, som enar denna gamla
syskonkrets till ett minnenas lilla
frimurarsällskap, där ingen utböling kan tränga
sig in, ens genom gifte. — De hade
så ovanligt tidigt mistat far och mor
och skingrats, dessa sju barn, åt skilda
håll. Men barndomshemmet och
barndomssorgen har på ett outplånligt sätt
blivit en deras gemensamma andliga
egendom, ett mystiskt arv, som de både
måste och vilja omsorgsfullt vårda.
Såsom ofta är med gamla, de
förgäta snart, ja, bry sig helt föga om att
lägga på minnet nuet, den dag som är
eller var i går. Men saker och ting
för en mansålder sedan, och mera,
längesen döda människor, händelser,
vars ekon för evigt förklingat i
världslarmet — allt dylikt kunna de bära
utomordentligt väl bibehållet inom sig
och vid lägligt tillfälle trolla fram
alltihop livs levande. — — —
De hade naturligtvis talat en hel del
om ögonblickets små angelägenheter,
med mycken beskärmelse och suckan
isynnerhet från <majorskans sida.
Häradshövdingen ägde en i grunden
käckare och gladare natur, och var utan
att veta det mycket van att känna och
tänka som en livets och lyckans
gullgosse. — Nu voro ju barn och
barnbarn hans största glädje och stolthet:
— äldste sonen skötte redan faderns
domsaga, och så vidare.
Digitized by GO gle
Även för majorskans telningar hade
regn och solsken växlat så där lagom,
fast hon nu förstås aldrig tyckte, att de
fingo tillräckligt av det goda. — Och
snart nog sköto de båda gamla med
små suckar, en rätt nöjd suck från
brodern, en mer vemodig från systern,
alla dessa stundens tankar och bilder
ifrån sig och började, plötsligt, tala om
sin barndom. — Efter faderns tidiga
död hade de flesta av syskonen blivit
upptagna av deras enda verkligt rika
tant, en godsägarfru — tant
Berth-Lise, släktens stora, beundrade,
fruktade och på sina håll hatade anfru och
spöke. Ett strängt regemente hade hon
fört, men Aron hade hört till hennes
synnerliga gunstlingar — det friska,
vackra gossebarnet med sitt livliga,
käcka, om också häftiga lynne var
alldeles i tantens smak. Mellan henne
och Aron hade utvecklat sig en
ömsesidig beundran, som ännu genljöd i
hans ord och tonfall:
— Ja, Mina, minns du tant, då hon
gav kalas! För storfolk! Vare sig det
gällde landshövding eller biskop, hon
var lika säker, lika vuxen situationen !
— Ja, du! säger majorskan: men
så visste hon av det! Å du,
högmodet var hennes värsta fel.
— Hm.
Häradshövdingen är verkligen rätt
svårt döv, mest på högra örat, vilket
nu vette åt hans gamla syster. Och
därför behövde han inte så noga höra
efter, vad för något, syster Mina sade
— han såg på minen, när det inte var
något som passade med hans egen
åsikt. Men därav lät ingendera störa
sig.
— Och vad hon var mån om oss,
att vi skulle bli riktiga mönsterbarn,
och mönstermänniskor! — Det låter
rätt nära som om gamle Aron finner,
att hon lyckats i denna lovvärda
strävan. Men systern gnäller:
— Vet du, när jag tänker på hur
svår hon var, och hur jag led alla de
åren — så kan jag inte rätt förstå, att
jag fick behålla mitt förstånd.
— Förstånd! återtager brodern,
nickande med sitt granna, vitlockiga
huvud: ja, det vill jag lova! Det hade
gumman — ett klart, lysande gott
huvud! Hon kunde också med största
lätthet och värdighet umgås med stora
män — skalder, lärda.
— Nå, du, lille Aron! Men hjärta
—7? — Visserligen höll hon nu
otvivelaktigt ganska mycket av dig — väl
också till stor del för ditt goda huvuds
skull. Men, du — hjärtat, det var allt
både kallt och hårt. Hon trodde nog,
att hon älskade Gud, och sin man —
ja, vad Gud beträffar, så vill jag ju
hoppas — — —
— Ack, ja, du! Och vilken reda
hon höll på sitt hus! Vilken ordning
och precision. Vilka lärdomar för oss
alla, vi unga, med ut i livet!
— Ack, ja, du! Lärdomar —!
Majorskan suckar och vaggar med
huvudet, så att den fina, tunna mössans
svarta spetsbård fladdrar en smula.
Medan häradshövdingens präktiga
domaransikte förgylles av minnenas bleka
sol.
— Ja, du! Men den reda, hon höll,
den satte en skräck i mig, och väl i
de flesta av oss, som aldrig riktigt gått
oss ur blodet, som gjort oss så nervösa
— och därför mindre dugliga i livet
— som tyvärr blivit fallet. Nja — inte
du, inte du!
— Ja, ja! — — Skarp kunde hon
vara! medgav Aron och rynkade själv
de vita ögonbrynen under de
guldbågade brillorna: men det har aldrig
skadat. Ryggrad hade tant Berth-Lise.
— Hm. Ja. Nog hade hon det!
medgav i sin tur Mina, men med ett
litet rätt spydigt leende.
— Och det ville hon lära oss att
ha, att skaffa oss, och det kunde vi
behöva!
— Jo, jo. För all del. Men det
var väl, du, att hon inte alldeles
knäckte våra ryggar. Emellertid böra
vi inte nu klandra och döma henne!
Hon tog hand om oss — fast med en
hård hand. Och hon hade sina goda
sidor. — — —
— Hon, ja! Det vill jag lova!
— Hon lärde oss att sedan, när vi
kommo ut i livet, till andra människor
— så funno vi oss lätt i livet, och
tyckte alla andra människor voro så
snälla — så förunderligt snälla?
Nu är inte häradshövdingen riktigt
med längre. Lyckligtvis nalkas hans
hustrus raska, lätta steg i salongen.
Gamle Aron klappar blott gamla Minas
hand. Och då tystnar hon.
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
