Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
— Ålderdomen! = Konsuln = ryste.
Den spjutspetsen kittlade de honom
med fördömt ihärdigt! Hans grova
hand grep stadigt om glaset. Snart var
det hans tur att stå inför de församlade.
Hånlöjet skar allt djupare rämnor i
ansiktshuden. Carl-Göran tyckte sig
nog vara en djäkla vältalare, men mot
sin far gick han ändå inte upp. Det
skulle han få förnimma. Konsuln
talade sällan annat än helt kortfattat, men
det var sant, att han hade ordets makt,
när han ville bruka den. Det
vardagliga, buttra och slutet knappa vek då
för en storvulen rikedom av originella
fraser och kärnfulla meningar. Det var
havets skiftande, starka vågor, som
rullade fram i sitt majestät, viddernas
klara rymd och oändlighetens
naturpoesi i hans framställning.
Hög som en kämpe reste konsuln
sig. En sekund blev det oväntat svart
för hans ögon, svart av det förflutnas
töcken. Hjärtat bultade mödosamt och
dovt under blodets tryck. Men raskt
övervann han sin svaghet, såg på alla
dessa småsjälar kring ett dignande
bord, där silver, kristaller och bräckligt
porslin hade bättre uppskattade och
förstådda värden än fattigdomens
hederliga kamp för brödet.
Detta hade han intuitivt insett vid
unga år, därför stod han nu här, en
krämare bland de andra, men med en
okuvlig vildmanssjäl, vilken tvang
honom ut i det sista äventyret: en
självbekännelse, som skulle göra de tama
kammarsittarna bleka om näsan.
Att hysa miskund med hustru och
barn föll honom icke in. Han var
färdig också med dem. De fingo gå
sina vägar som han gått sina. Deras
voro banade. Sonens — en gnista
ömhet flammade till — skulle bli spår
i hans spår.
— Mina damer och herrar! I stället
för att följa den gängse seden att
tacka, började han, skall jag öppet och
ärligt säga er, vad det är för en karl
ni har framför er...
Och han beskrev sin barndom med
snatterier och pojkstreck, sin ungdoms
djärva odyssé med knivhugg, vilda
orgier, rymningar, list och våld. Han
talade om den balnatt, då Atalanta fått
stadens mest firade skönhet ombord.
Det föreföll, som om han själv tjusades
av dessa sjörövarminnen, och som han
nästan med saknad lämnade
tummelplatsen för sitt heta mod för att
fortsätta med mandomsårens fast
utmejslade handlingar.
När han hunnit så långt, blev också
den brusande ordströmmen <stillare,
och han avbröt tvärt mitt i den
fenomenala uppsvingsperioden.
— Resten har son min nyss
illuminerat så grant som möjligt, sade han
föraktligt. Jag har ingenting mer att
tillägga, men nu känner samhället sin
välgörare.
En underlig tryckande paus uppstod.
Inte ens de världsvanaste kunde genast
få fram ett leende. Stämningen hade
blivit ohygglig, och ingen fann ett ord
Digitized by GO gle
ELISABETH KUYLENSTIERNA-WENSTER
Jag skall tala vid Carl-Göran, pappa!
att bryta tystnaden med. Naturligtvis
var man fort nog på det klara med,
att konsulns tal måste bli en hastigt
bortglömd episod, men intrycket av det
sagda var för starkt att strax kunna
utplånas.
Carl-Göran hade gömt ansiktet i
händerna. Han kunde icke helt och
hållet kväva sina snyftningar.
Cornelia hade rusat från bordet, och
Dagmar grät högt, men fru Barbara satt
rak och stilla med stirrande blick, som
om orden gått förbi henne. Hon lyfte
långsamt de smala, bleka händerna och
sopade några smulor från duken; det
skedde mekaniskt.
Magnus Trots hade fallit ned på
stolen, med ens kände han sig som
en gammal man, eller som ett knäckt
jätteträd. Hans stormande anlopp mot
brackstiltjen hade endast lämnat en
trög dyning kvar. Ingenting hade hänt
och ingenting skulle hända, när den
undrande, ogillande förvåningen lagt
sig. Han hade tänkt sig en dust med
traditionen, men den var starkare än
allt.
Vresigt vände han sig mot Signe:
— Nå, du hade ju rätt i din misstro.
Hon såg oavvänt på Carl-Göran,
också när hon svarade:
— Nej, jag hade aldrig föreställt
mig en människa så ond och — grym.
Magnus Trots andades djupt.
— Du är ärlig, min stumpa.
är ruter i dig också.
När konsulns bullrande bas ljöd,
kvicknade bordsgästerna vid som väckta
ur en mara. Och borgmästaren, som
redan hade sitt tal skrivet, begärde
ordet. Hans byråkratiskt släta
stämma verkade vanemässigt rogivande. De
flesta kunde njuta av mat och dryck
igen, och konsuln själv låtsade icke
vidare om, att han blottat sig.
Men han sneglade gång efter annan
på Carl-Göran, och det kändes som
om årsgammal is smälte omkring hans
hjärta, när han såg dennes sorg.
Hänsynslöst hade han krossat sonens
avgud, men nu led han själv av
förstörelseverket, led för en annan och
märkte, att han ännu hade något
outfört i livet, kanske det svåraste: att
få förlåtelse.
Carl-Görans ögon gledo som skygga
fåglar runt bordet, men hos fadern
dröjde de icke alls, icke heller hos
Signe. Han blygdes för att möta
hennes blick efter det förkrossande
nederlag han rönt.
Magnus Trots strök sig över det vita
håret med en orolig, torr hand.
Det
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
