Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIRASMATIAN
AV
OTTO LUNDH.
u låg byn i ådalen nedanför, och Leo steg alltjämt
N uppåt den skogsklädda åsen, klivande som en vädur på
sned i dess branta, tuviga sandvägg.
Tottarpsgästgivarens gökar hettade visserligen en smula kring hjässan, men
Leo hade inga anlag för svindel utan kände den lätta ilningen
i nerverna vid att se bygden nedanför i fågelperspektiv
endast som en ganska behaglig förnimmelse i sin gamla
syndiga lekamen. Rak som ett ljus trots sina sjuttiosex år
stod slutligen den gamle högst på krönet. Med den gamla
dubbelbössan över axeln kunde han nedifrån ta sig rätt
ståtlig ut mot bakgrunden av den flyende dagens rödgula
västerhimmel, över vilken små glimmande skyar drogo i
bråd flykt för den ifriskande kvällsbrisen, likt skrämda
djur undan en förfärande, snabbfotad vildmarksbrand.
Ännu en sista behaglig blick lät korpral Leo omsvepa
den stora kyrkbyn i ådalen med den vita kyrkan på kullen,
apoteket, gästgivargården, tingshuset, handelsbodarna och
nämndemansgårdarna däromkring. Därpå gick hans öga
på den blånande skogskonturen i söder till nästa kyrkby,
av vilken han dock ej kunde skymta stort mer än det gamla
trappgavelstornet mellan kyrkogårdens risiga almar. Ännu
ett tuppfjät för synen, och havet blånade fram mellan
skymmande skogsdungar. Se där skickade Listers röda
blänkfyr för första gången i kväll sin bråda, sneda blick
tvärs över bukten; det var visst på tiden att komma vidare,
innan det blev för mörkt i skogen.
Ett genomträngande, gnisslande läte hördes nedifrån
djupet under furåsen; — vad sjutton var det för något?
Det måste Leo i alla händelser ta ett par steg tillbaka för
att titta på. Nå, det var ju bara en stationskarl från den
närbelägna stationen, som stod därnere bredvid det i
utskärningen framlöpande järnvägsspåret och vevade på en
inrättning. En grör !ykta brann på en stake ovanför hans
huvud. Och nu började det burra och susa i skenor och
ledningar, och fram i den skarpa svängen for lutande och
ormande ett tåg med de färgade lanternorna tända. — Nå,
så fick man väl se att komma i väg då.
Takt, tu, takt, tu — Leo tog ut stegen till hastig marsch.
En hare sprang förskrämd upp från en enbuske och
snodde runt i gläntan ett ögonblick, innan han lyckades
göra sig osynlig på nytt. — Det dumma livet, hade han
blivit där han satt, så hade jag ju aldrig kunnat se en; nu
Digitized by Go gle
däremot . .. om jag hade velat... tänkte Leo och kände
sig helt präktig och belåten i känslan av sin makt.
Sandåsens magra men aromatiska flora kryddade den
friska doften från fur och en, västanblåsten gick han i lä
för och hade det rätt behagligt. Men nu kom där en sänka
och på andra sidan den en gärdesgård. Hur var det nu;
bössan var väl inte laddad! Det var bäst att se efter, innan
man gav sig till att kliva. Leo lade geväret mot skuldran,
med dubbelpipan pekande uppåt skogstopparna. Smällen
ekade ändlöst hän i milsvid skog, knappast överdövad av
det vilda skrockandet från en skrämt lyftande
rapphönsflock helt nära. Tusan... tänkte Leo och hängde det
rykande geväret tillbaka över ryggen, gav sig brått över
den brakande gärdsgården, gick med av förargelsen ökad
hast genom ljungen på andra sidan. Ännu en gärdsgård,
ännu en hagmark, där man inte kunde se stigen för det
tilltagande skumslets skull. Här var det backigt och kulligt;
där det såg genast ut stängde täta, risiga gransnår, så
att man fick gå runt; här stupade det brant, så att man
fick hasa sig ned i den glidande sanden, som den magra
gräs- och ljungbeväxten inte förmådde hålla samman under
Leos tunga sulor.
Nu var han uppe på en högplatå, där det ljusnade
behagligt mellan de glesa en- och furubuskarna. Gläntans
åsyn gladde den gamle soldaten på något säreget vis, ej
blott emedan här var ljusare. Medan han pustade ut på
en mossig sten över halsen på den vid hjärtat värmda
brännvinsflaskan, som han förvärvat i gästgivargården,
steg ett dunkelt men trevligt minne upp i hans en smula
töckniga hjärna.
— Det var sommar och fältmanöver, han var ung, och
man hade gjort bivack i en sådan här småtrevlig
skogsglänta; det var under Karl XV:s regering. ”Kal” var bra;
”han gav tre tum”, som man brukade säga. ”Tre tum”
var den dagliga brännvinsransonen i fält. Man var bra
svettig och dammig, när det äntligen slogs läger. Och när
väl kokgroparna kommit i ordning i den skymmande
sommarkvällen och man i uppknäppta vapenrockar eller blotta
skjortärmarna stökade runt för att hydda till sig själv och
sitt nattläger en smula, gick plötsligt trumman till
uppställning. ”Kungen kommer” gick det som en susning
från man till man; officerarna voro plötsligt uppe och
manade på med nervösa röster. Men med ens blev det
tyst, så att man kunde höra nattskärran sisa, tumultet
avstannade, och varje man stod käpprak i givaktställning där
han stod, som om hela regementet med ens blivit förstenat.
I det omgivande skogsbrynet skymtades en smula oordnade
men också orörliga kolonner av halvklädda infanterister.
Och trolldomsformeln var ett med hög, genomträngande
och myndig men på samma gång avsiktlig raljant och
välvillig röst uttalat: ”Var inte rädda, skåningar, det är ju
bara Kal.”
Leo, som varit vid en källa nere i sluttningen och
hämtat vatten, hörde den mäktiga rösten strax bredvid sig
och gjorde mera som i en dröm ett ögonblickligt halt och
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
