Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
FÖREGÅNGAREN
antog å priori att det var denna unga
dam, som suttit i den utkörda
rokokosoffan. Hon var då säkert över de
trettio; det kunde inte ens det blonda
håret dölja. Hyn hade den grådaskiga
färgton, som hör nattvak och dålig luft
till. Munnen och näsan voro
förtjusande, små delikata rasdetaljer —
hur de nu kommit i hennes ägo.
Hakan hade den runda, energiska form,
som trots sin fyllighet verkar medveten
kraft.
Så mycket hann den nye gästen strax
uppfatta, och när hon kom tillbaka med
det han rekvirerat, gav han ytterligare
akt på hennes fasta små händer och
. hållningens rankhet.
Att hon hade kunnat skriva ett så
tarvligt och sliskigt brev? Hon såg
ju rejäl ut. Var detta en annan ?
Söderblom = föreföll att kunna nöjas med
surrogat. Och för övrigt hade nog
originalet varit mindre kvalificerat.
— Lisa lilla, ljöd i detsamma
lektorns röst som en stämd trumma, ge
mig en toddy!
Hon hette således Lisa. Den
diagnosen var riktig. Och den halte
karlstackaren drack toddy — ett plus.
Återstod att veta, om han hade odlade
musikintressen, eller om han förtöjt all
vitalitet bakom byffén i Grands kafé.
Häradshövdingens hjärnmolekyler
hade råkat i hastigare svängning än på
länge. Hans något gråsprängda,
juridiska skarpsinne kände lust för
aktivitet. Mot sin vilja hade han fått klaven
till en liten småstadshistoriett, och det
roade honom att dokumentera sig som
invigd.
Med ett humoristiskt kisande uttryck
iakttog han Söderblom. Att denne var
förälskad i den äldre årgången blond
skönhet märktes tydligt. Han verkade
kelen hund och hans blick viftade
hundtroget åt det håll Lisa gick. Hon
var vänligt nonchalant och gav honom
små tröga, framgäspade svar. Slutligen
blev det alldeles tyst. Lisas huvud
sänktes mot en bok, dock sneglade hon
emellanåt på den nye. En import från
huvudstaden och därtill prima vara
kunde ej förbigås med likgiltighet.
Söderblom märkte intressestänken,
och hans tunga, platta jättehänder
frotterade byxknäna i stigande fruktan för
en okänd primo amoroso. Lisas hjärta
föreföll honom alltför rymligt. Hon
var visserligen icke av den nojsande
sorten, men än fastnade hon för en,
än för en annan, honom själv
undantagen, och han var ändå den ende
trofaste, den ende med ”hederliga
avsikter”.
Lektorn ville visst icke neka till, att
Almark såg ut som en mycket gentil
karl och värst av allt — troligen yngre
än sina år. Hans hår var mörkt och
tätt, och rak — nästan för rak — var
hållningen. En sällsam slump, att han
skulle övertaga Viréns dubblett. Hå,
hå, ja, ja, gamle vännen Virén; han
hade handlat riktigt på sitt sätt, tagit
tjuren vid hornen, när den hotade att
stångas. Med andra ord rått på den
rasande dårskap, som ligger i en
gammal mans sinnesberusade kärlek.
Han hade haft aktning för vad som
skulle sägas i alla stadens bättre hus,
och därför flytt faran i elfte timmen.
Detta förstod lektorn och senterade.
Men det kändes som en skarp tagg,
att den mångårige vännen helt och
hållet ställt honom utanför. Icke med
ett ord hade han nämnt sin intimitet
med Lisa eller sin avsikt att flytta.
Söderblom tänkte sig, att han fruktade
övertalningar, moraliserande
föreställningar eller — att det plågade honom
att blotta sin svaghet för en ännu
Svagare.
Ja, nu var han borta, och
Söderblom mera enstöring än någonsin. Han,
som av princip aldrig satte sin fot i
familjerna, och som till och med
konsekvent uteblev från den årliga
rektorssupén, kunde mycket väl gifta sig med
Lisa utan att det väckte uppståndelse.
För Virén ställde det sig orimligare.
Dessa solida egenskaper hade också
tilltalat Lisa och gjort hennes hjärta
Han satt hela kvällen småvisslande och intresserad
vid bordet.
tänjbart. Hon trodde alldeles säkert,
att hon ”älskade” Viktor Virén, och
att han ”drupit av” kunde hon inte
smälta.
Redan vid halvsjutiden bröt
Almark upp, inom sig undrande hur länge
Söderblom skulle sitta där och hänga.
Lisa hade hållit upp dörren för
Almark och nigande sagt: — Välkommen
igen, häradshövdingen !
Det var kanske litet påfluget, men
det lät så värdinnevänligt, att det nästan
verkade fin dam, och hon hade fått en
hövlig bugning till tack.
Almarks tankar ogillade den fråga
hans läppar uppstudsigt gjorde
rockvaktmästaren.
— Hur länge har ni haft den där
kaféuppasserskan ?
— Å, tre, fyra år. Hon trodde hon
skulle bli lärarefru gubevars, men han
sjappade resolut — till Luleå. Och det
är en bit dit.
En silverslant droppade kyligt ned i
vaktmästarehanden, och
<häradshövdingen nickade högdraget. Karlen
inbillade sig väl inte, att han intresserade
sig för skvallerkrönikan.
Digitized by GO gle
Almark lade sig den kvällen med
det fasta beslutet att närma sig
Söderblom för schackpartiets skull. Han
finge titta in i kaféet än en gång och
se, om den halte vore något att
övertaga alldeles som dubbletten. Just en
sådan där fixerad överenskommelse
som t. ex. att spela schack var lördag,
tilltalade Almark. Lisa lämnade han
dock alldeles ur räkningen som
förströelsematerial.
Det gick mycket lätt att draga
Söderblom in i de gamla vanorna. Han kom
punktligt på slaget sex var
lördagsafton alldeles som han förut gjort det
till Virén, och han satt hela kvällen
småvisslande och = intresserad vid
schackbordet. Herrarna hade lagt bort
titlarna, men förtroligheten
begränsades till efternamnen. Det var endast
i distraktion, när Söderblom tyckte sig
sitta mitt emot sin avdunstade vän, han
sade ”Viktor”.
En lördag kom han upp grönblekare
och mera lutande än vanligt. Ögonen
blickade sjukt och sorgset omkring sig,
och jättehänderna fumlade och darrade.
— Förlåt mig, men jag bara tittade
upp för att säga, att jag inte tror jag
kan spela i afton, sade han, jag tyckte
inte jag skulle telefonera; det såg så
ovänligt ut — jag kunde inte förklara
i telefon, men — men min
ungdomsvän Viktor Virén är död. Han har
skjutit sig.
— Vet man orsaken? Almark
träffades också något obehagligt av
underrättelsen. Personen var honom
visserligen obekant, men han hade dock sett
in i ett lönnrum av Viréns inre. Lisas
brev hade blottat en hemlighet.
— Orsaken, upprepade Söderblom
och knäppte upp och igen rocken.
Nej, de oinvigda vet ingenting, men
jag, som sett honom gå här år efter
år, alltmera införlivad med staden,
slutligen nästan en del av samhället,
förstår, att han icke uthärdade skilsmässan.
Ett gammalt träd tål inte vid att
omplanteras i ett annat luftstreck.
— Varför gav han sig av?
— Ja, det har jag grubblat över och
tytt på mitt sätt. Han var så juste,
min gamle vän. Han ville inte såra
någon, inte samhället, inte mig, inte
henne. Det fanns tyvärr en hon med,
en skyddsling till Viktor och mig. En
ung kvinna, som kanske drömde om att
bli hans hustru. Och visst höll han av
henne — det har han visat med sin
död — men en man i hans sociala
ställning chockerar inte det samhälle,
vilket med fullt förtroende tagit emot
honom. Han kunde helt enkelt inte
gifta sig med den lilla kaféflickan,
som förut varit på skjutbana. Och så
reste han. Det står så klart för mig
alltihop — också det — också det, att
han inte ville gå i vägen för sin bäste
vän.
Almark fann den gode lektorn nästan
löjligt upprörd. Att en karl grät,
irriterade honom, men Viréns
handlingssätt förstod han till punkt och pricka
utom detta sista med skottet. Natur-
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
