Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skall —” Jag behövde inte fortsätta; herr Nordén flög
över grinden som en steeplechasehäst och försvann med sin
väska nedåt staden.
Och underligt att säga, i dag, två dagar senare, tids nog
för att de skulle ha fått den kemiska analysen av era prov
färdig, hade jag ett brev från firman H. v. Marck, om de
som gamla exportörer inte kunde få nöjet träda i
förbindelse med mig. Svaret på det har jag just avsänt: vill herr
von M. göra mig nöjet av ett besök, kunna vi alltid
resonera om saker och ting.
Er (d. v. s. firmorna Benthams, Croswells och
Leeds-Londons) affärskorrespondens kommer att utgöra ett av
debattämnena vid detta samtal, det kan ni hålla ett högt
vad om, käre Lavertisse. Och om jag inte misstar mig
mycket, se vi varandra om en veckas tid, och herr von
M. får se i vem han sig själv ovetande stang, då han plågade
henne.
Vi börja bli fullkomliga riddare av runda bordet,
Lavertisse, när det gäller att försvara kvinnorna!
nn
Er vän
Pelotard.
P. S. För Guds skull glöm inte att precis på uppgivet
klockslag telegrafera så som jag telegrafiskt uppmanat er!
Mänchen den 6 juni 1911.
Käre Lavertisse.
Människan spår, och vem rår? Jag vill ogärna tro, att
det är vår herre, som gjort det i det fall jag tänker på.
Ah, tusen åskor, som ni troligen inte skulle säga, eftersom
ni tvivelsutan skulle säga femdubbelt värre saker. Ah, jag
stackars blinda mullvad, som trodde mig ha underminerat
fiendens borg, och i stället bara har uppluckrat hans jord!
Jag skriver det här brevet bara för att få lätta mitt hjärta,
ty ni får troligen brevet samtidigt med att ni återfår mig,
men jag måste ha luft.
Dagen efter mitt sista brev kom herr von Marck på
besök. Har jag beskrivit honom för er? Jag tror det inte.
Och jag ville gärna göra det opartiskt, som ni förstår, men
Gud vet om jag kan det. Stackars, stackars lilla Margot.
Nog visste jag att kvinnorna äro blindare än mal i sina
känslor, och nog ansåg resten av världen det om dig,
Margot, då du en gång föredrog mig, men — —! Ni ha
ett utmärkt ord på franska som heter rastaquouegre; det
ger er grundtonen av herr von Marcks väsen. En hal och
hänsynslös utnyttjare av alla möjligheter och alla personer;
och hans utseende? Som en sådan persons bör vara.
Ganska ståtlig; mörk, med lätt gråsprängt hår,
sammanvuxna ögonbryn och mörka, stubbade mustascher. Frisk,
svensk hy; en hefre som förstår ått leva å la carte, både
på restaurationer och i livet för övrigt — en
rastaquouéredon Juan. Jag ryser, när jag söker föreställa mig hans
intima dialoger med Margot.
Om jag kunde skildra våra mellanhavanden för er,
Lavertisse! Han började försiktigt, ytterst diplomatiskt;
sökte få mig att spela ut för att själv hålla sina kort i
efterhand. Hans firma hade länge haft export till sin specialitet
och förfogade över utmärkta förbindelser med fraktlinjerna,
om sådana voro nödvändiga. ”Ah,” sade jag, ”ja, högst
sannolikt kommer jag att behöva en mängd fraktlägenheter inom
kort; det är ju väl att Kristianshamn ligger vid havet.
Järnvägsförbindelserna äro ju beklagliga.” Herr von M.
medgav det. Skulle det bli inom den närmaste framtiden jag
komme att behöva fraktlägenheter? ”Troligen,” sade jag;
”ni kan ju t. ex. se på det här brevet från Bentham, Bentham
& Bentham, de stora londongjutarna ni vet.” Herr von M.
tog brevet och läste genom det med ögonen på skaft...
Koppar!” sade han till slut med spelad häpnad — jag visste
ju att han låtit analysera herr Nordéns prov vid det här
laget — ”har ni funnit koppar, här uppe?!” — "”Som ni
ser, tycks det vara fallet,” sade jag kallt. ”Dess bättre äro
ju konjunkturerna i uppgående på kopparmarknaden, och
den procent man konstaterat på engelskt håll i mina
varuprov, anses ovanligt lönande. Leeds & London Smelting
C:o har konstaterat — låt mig se, vad är det?...”
och äro mycket ibtresserade. Ni kan själv se.”
ODYSSEUS HEMKOMST 37
"24,7 inte sant,” sade herr von M. och bet sig i läppen:
det var den halt han själv, funnit i ert justerade prov!
24,7,” sade jag med största förvåning, ”nej, mer än 18
ha de inte funnit, och det lär vara en ovanligt god procent.
Croswell i London, som också fått prov, ha funnit 16,9
Jag räckte
honom Leeds & Londons och Croswells brev (käre
Lavertisse, när jag tänker på allt arbete ni nedlagt i saken!) och
han blev ömsom blek och röd när han läste dem, och satt
och bet sig i läppen. ”Ni är en lyckans guldgosse,” sade
han. Här gick det nötet Aspebrink i många herrans år
utan att veta vad han hade in på dörrarna, och så kommer
ni och — — Får jag fråga, upptäckte ni
kopparfyndigheterna genast, innan ni köpte Brinkestad?” — ”Ursäkta,
att jag får anse er fråga som indiskret, herr von Marck,’”
sade jag. ”Huvudsaken är, att Brinkestad är mitt, och att
man lärt sig ha ögonen öppna.” — ”Precis,” mumlade han.
”Tillåter ni att jag ser på er guldgruva ett slag? Ni låter
ju bevaka den dag och natt.” — ”Gärna,” sade jag,
"ytterst gärna;” och vi gåvo oss av upp till Brinkeberget.
Jag hade ett par av era små prov i fickan, käre Lavertisse,
ty jag hoppades, att de skulle bli till nytta. Mycket riktigt;
knappt hade vi kommit in på brytningsplatsen, förrän herr
von M. började plocka upp flisor då han trodde sig
obemärkt. Jag låtsades om ingenting. Vi spatserade omkring
en halvtimme där inne; arbetsförmannen avgav rapport om
hur mycket man brutit; jag nickade, och herr von M. blev
mera tankfull än någonsin. — Nu vill jag inte skryta
med min fingerfärdighet, Lavertisse, men karlen var dock
på sin vakt med flisorna han plockat upp (bara för att jag
inte skulle se dem, naturligtvis); nåväl, när vi skildes vid
landsvägskorsningen in till staden, var det inte dem han
hade i fickan — det var era prov.
Han ville göra ett kontrollexperiment, för att tala med
en av våra stora författare! Herr Nordén kunde ju vara
besoldad av mig — tjuvarna ha svårt att acceptera
varandras hederlighet!
Det var två dagar efter, jag lät minan springa; jag
beräknade att han då skulle hunnit med sin kontrollanalys av
proven jag försett honom med. Jag hade tänkt telefonera
och fråga honom om fraktlägenheterna, som vi glömt
debattera vidare efter besöket vid brytningsplatsen, och
uppriktigt sagt, var jag litet villrådig om lämpligheten av det,
det kunde ju se allt för arrangerat ut, men å andra sidan
kunde jag inte finna på annat råd. Well, lyckan hjälper
de modiga, försynen förblindar dem den vill ruinera, och
hönan spatserar i gapet på boaormen — jag hopar bilderna
för att förkrossa och förödmjuka mig själv, ty detta var
vad jag tänkte, då herr von M. oombedd kommer körande
upp till min trappa denna dag. Troligen har
kontrollanalysen givit ett mer än glänsande resultat; hur mycket
hade ni lagt in, Lavertisse? Han visste knappt, på vilken
fot han skulle stå, men började med exportmöjligheterna
liksom sist. Jag lät honom hållas och var lagom intresserad
— undrade, hur stora frakter han kunde skaffa mig och
till vilka villkor. Så ansåg jag ögonblicket moget. Jag hade
lagt en ringledning från undersidan av skrivbordet ut till
betjänten, som jag ärvt efter herr Aspebrink, och instruerat
honom att så snart jag ringde komma med ert telegram.
Han gjorde det, och ni kan kanske tänka er scenen som
följde. Herr von M. flög till på sin stol, när han såg mitt
utseende. — ”Vad står på?” ropade han. ”Är det
någonting galet med gruvan?” Jag skakade otåligt på huvudet
och teg en lämplig tidrymd, innan jag sänkte pannan i -
händerna. ”Men vad står på, vad står på?” ropade herr
von M., lydande sin medfödda påflugenhet. Jag såg upp
igen och räckte honom långsamt telegrammet:
Professor Pelotard, Brinkestad, Kristinehamn, Sverige.
Los Angelos 25 maj (vidaresänt från London).
Er hustru svårt insjuknad. Kom genast. Överhängande.
Lavertisse.
Herr von M. såg på mig med ögon, som gärna ville ut-
trycka sorg, men hade lika lätt för det som en schakals.
”Ah, ni är gift... jag beklagar... tillåt mig uttrycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
