Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 HUGO FALK
ad
Ci
-
sd
g oe > Å "7 d
| Bagtll rr
— Jag tänker, att pojken hade större tur än han förtjänar, gentog herr
Wäderhorn och smekte galant den vita lilla tassen.
Ja, det visste Pickels, ehuru han snarare hade velat
kalla romanen ett sakramentskat oskick. Men det fick
vara, liksom alla de undersökningar om den unga damens
moral, som han under bilfärden hade föresatt sig att sätta
i gång. Det var bäst att ge allt sådant tusan. En kvinna
med dylika ögon är sin egen moral — och en hel del andras
också för den del. ,
— Jag är ingen världsdam, fortfor hon med en min av
ljuvaste melankoli och slog ned sina svarta solar, men jag
tror mig vara lika bra för det, och hennes sätt att slå upp
ögonen gåvo Pickels en stöt, som så när hade lyft honom
från stolen. Jag är inte presenterad på hovet, men jag
tänker, att varken hennes majestät eller jag må sämre av
att vi inte känna varandra.
— Kära fröken, sade svärfadern, kära — hm —
Josephine — — —
— Å, så snäll ni är, sade hon tacksamt med en liten
näpen skälvning på rösten och räckte honom åter sin hand,
vilken han för släktskapens skull kysste både ömt och
länge.
— Jag tänker, att pojken hade större tur än han
förtjänar, gentog herr Wäderhorn och smekte galant den vita
lilla tassen. Hur skulle han kunna se dig utan att älska dig?
Vem skulle kunna det för övrigt? Det vore löjligt att påstå
något dylikt.
— Vore det, sade hon och skrattade så lustigt och glatt,
att skrattet gav ett klingande genljud i det Pickelska hjärtat.
Vad ni är god, som säger så. Om ni visste, vad jag känner
mig lycklig över Esbjörns kärlek! Han är så söt, så fin,
så vacker, så — så lik sin far och så — så rik.
Det tycktes, som om det sista kommit med mera av en
oförutsedd slump, men komplimangen om likheten —
ehuru han ur en annans mun skulle tagit den för en blodig
förolämpning -— var för stark för Pickels.
— Tack, tack Josephine, sade han och tryckte varmt
handen, som glömt sig kvar hos honom. Men i ett avseende
misstager du dig fullkomligt. Esbjörn äger inte en riksdaler, .
sem han kan kalla sin egen — han är helt och hållet
beroende av min frikostighet i den vägen.
Han tyckte, att en lätt sky vid dessa ord drog över
förtrollerskans sköna drag, och att kinderna förlorade en
bråkdel åv sin blomstrande färg. Detta kunde ju, förstås,
vara ett misstag. Var det emellertid verklighet, så gjorde
det honom naturligtvis ont, men inte kändes det så
förskräckligt plågsamt heller.
— Jag hade för mig, fortfor den vackra flickan efter en
stund, att Esbjörn var förmögen. Naturligtvis betyder detta
ingenting för min kärlek till honom — det förstår ni väl?
Ja, det förstod han. Det var ju klart som dagens ljus
0: 83 Vie
— Men jag är ju fattig själv, fortfor hon och såg så söt
ut, att Pickels velat äta upp henne, fast han slutat middagen
för mindre än en timme sedan, och jag måste tänka på
framtiden. Esbjörn räknar kanske på att få en viss summa
per år av sin far?
Digitized by GO gle
— I så fall missräknar han sig alldeles förban — — —
ursäkta, kapitalt, menar jag, sade Pickels med ett plötsligt
utbrott av energi. Men han får ju en gång, vad jag lämnar
efter mig, då jag går bort.
— Å, tala inte så förskräckligt! En flicka i min
ställning behöver ju en man, som bevakar hennes intressen,
som hon kan lita på och se upp till. Och Esbjörn är så
snäll. Är ni mycket förvånad över, att han vill gifta sig
med mig?
— Förvånad! Visst inte. Jag skulle vara förvånad, om
han inte ville det. Jag tycker, att han aldrig kunnat hitta
på något bättre. Jag är förtjust över att få kalla dig — hm
— dig min dotter.
— Vill ni inte kyssa mig — pappa, utbrast Josephine
med höggradig entusiasm, förmäld med en blyg och
klädsam tvekan, kyssa mig såsom underskrift på det kontrakt,
som beseglar släktskapen?
Pickels lutade sig framåt, medan en här av känslor
marscherade fram i hans bröst. Han böjde sig för att trycka
en faderlig kyss på den unga flickans panna, men hon
sträckte upp en röd och frestande mun, som om hon väntat
att bliva kysst just där, och man är ju inte mer än
människa om man även heter Pickels och är son till en sådan
figur som baron på Bellinge.
Hennes ögon blixtrade och hennes läppar logo, och hon
sade:
— Glöm inte att hälsa på mig igen, pappa!
— Naturligtvis inte. Det kan du lita på. Det skall alltid
vara mig ett nöje, svarade han, då han tog hatt och
handskar. Men jag skulle väl — — —
— Kunna få en avskedskyss, eller hur? Visst får du
det, kära pappa!
Det skimrade för Per-Adam Wäderhorns ögon, då han
från den skumma förstugan kom ut i friska luften, och
han konstaterade med någon häpnad, att det inte var den
vanliga känslan, som brukade infinna sig efter bättre
middagar. Det här var något helt annat. Han tog sig om
pannan och beslöt sig för att direkt begiva sig hem och
ägna det återstående av aftonen åt självbiografiska
betraktelser. Och så ropade han på en bil och for omedelbart till
operakällaren, där han råkade beredningsutskottet i
”Morgonbris” och tillbragte en särdeles fuktig och
tillfredsställande natt.
Men tre dagar därefter ankom till Bellinge ett telegram
av följande kategoriska lydelse:
”Skicka bilen till tåget 4,25.
Esbjörn.”
Och fem på slaget kom nämnde unge man inrusande i
biblioteket där ställets vördnadsvärde herre odlade sin själ
medelst ett ingående studium av ett högst oanständigt
illustrerat exemplar av Casanovas memoarer.
— Vad är det nu frågan om igen, röt gubben åt sitt
älskade barnbarn, och varför kan du inte komma in som
en kristen människa genom dörren? Stå nu inte där som
en målad noshörning, fortfor han, bland sitt rika förråd
av okvädingsord väljande bilden av en Rhinoceros, för
att grannlaga ’påpeka den allt fortfarande befintliga knölen
på sonsonens aristokratiska näsa.
Oaktat den kännedom, som unge Wäderhorn ägde om
farfaderns rika zoologiska fantasi, studsade han en smula
vid denna salva, men hämtade sig och satte sig ned.
— Jag ville be att få tala litet vid farfar om pappa,
sade han, och såg härvid så arg ut, att den käre gamle
genast blev vid gott humör igen.
— Vad är det med den då? frågade han, ivrig efter
en efterlängtad skandal. Ring på Strandberg och säg till
om champagne till middagen och berätta sen. Det var
trevligt att du kom. Morkullorna sträcka över ekhagen,
men mina ögon äro ej vad de varit och du får hjälpa mig
att ta ned dem. Nå, hur var det med Pickels?
— Jo — det ser ut, som om det skulle bli slut mellan
Josephine och mig.
— Gratulerar! Tag upp två buteljer champagne, ropade
gubben i övermåttet av sin glädje åt Strandberg, som stod
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
ENE
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
