Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
släcka = livslågan. Vad namn den
dödande sjukdomen än må ha så är
den endast ett verktyg som döden valt
av en tillfällighet, och om dess verkan
förfelats skulle den inom kort ersatts
av någon annan. — Dessa
ålderdomsförändringar, som så småningom
beröva kruppen dess motståndskraft och
därmed förmågan att fortsätta en
tillvaro som från första stund till sista är
en kamp, dem måste vi anse som
”naturliga”. De drabba alla utan undantag
och de känneteckna åldrandet säkrare
än födelsedagarna. På så sätt blir
döden. i hög ålder ändock till sist att
betrakta som naturlig. Och den
lösning till dödens problem som vi här
äro på spaning efter söka vi alltså icke
längre hos döden utan i åldrandet.
Alla känna vi hur åldern förmår
teckna om vår yttre människa.
Vetenskapen har skaffat sig kunskap om de
förändringar som samtidigt pågå i krop-
=
UU
CC
ca
35 år. 83 år.
Fig. 2. Ryggraden åldras.
pens inre. Intet av våra organ är fri-
kallat från åldrandet och för dem alla
tyckes ett vara gemensamt: de avtaga
i volym och vikt, den levande
substansen förminskas. Denna förminskning
drabbar särskilt de högt utvecklade, de
ädla vävnadselementen, medan den
oädla bindväven stundom finnes
förökad — till föga glädje för organismen.
Ett påtagligt exempel på en sådan
minskning i volym lämnar t. ex.
underkäken (fig. 1 a och b) och den nedsatta
funktionsdugligheten = illustreras =
förträffligt av de band som skänka vår
ryggrad stadga och hållning (fig. 2).
Även det organ som vi skatta som vårt
ädlaste om också icke oumbärligaste
(eller har ni en annan mening, bäste
läsare?) — vår stora hjärna, visar
redan i sitt yttre tydliga spår av ålderns
framfart: den har krympt samman,
vindlarna äro smalare och fårorna
bredare. Och i de organ som vi lärt känna
som livsviktiga finna vi liknande
förändringar. En av de mest kända är
blodkärlens; där i deras väggar för-
minskas de ädlare, elastiska elementen
och ersättas av hård, oeftergivlig
bindväv: i stället för mjuka, eftergivliga
rör, som förvandla de från hjärtat
utgående blodvågorna till en jämnt
rinnande ström, få vi ett stelt rörsystem
med dålig funktion. Som vi längre
fram skola se’ kan enbart detta vara
av ingripande betydelse för åldrandet.
— Men finns det någon bland alla
dessa förändringar som är av avgörande
betydelse och som sålunda kan ’ge oss
svar på frågan varför vi dö?
Klarhet på denna punkt kunna vi
först vinna genom att undersöka huru
vi i allmänhet dö. Och denna
undersökning ger till resultat att vi i de flesta
fall dö hjärtdöden, d. v. s. hjärtats
stannande är det första tecknet och den
direkta orsaken till organismens död.
Men här ha vi genast en ny fråga:
varför stannar då hjärtat? Ja, i
allmänhet är det ingen brist på anledningar:
de trofast arbetande
hjärtmuskelfibrerna kunna ha blivit utsatta för skada:
de ha förgiftats från något annat organ
eller från någon sjukdomshärd inom
kroppen, de få bristfällig tillförsel av
näring eller syre, etc. Och det kan väl
hända — om vi också ha svårt att
konstatera det — att hjärtat efter den
långa arbetsdagen, i vilken aldrig
ingått en minuts vila, helt enkelt är
utslitet och icke orkar mera. Det bär
självt tydliga spår av åldrande. Och
under de sista åren ha ökade och illa
avpassade krav blivit ställda på dess
arbetsförmåga tack vare blodkärlens
stelhet. Betingelserna för = hjärtats
lugna och säkra fungerande finnas icke
längre, dess arbete lider,
prestationsförmågan minskas och kan en dag
bliva otillräcklig på grund av någon
obetydlig anledning. Och mera behövs
icke för att hjärtat skall stanna. Ty
den första avnämaren av det friska
blod som hjärtat utsänder är just
hjärtmuskeln. Och dennas rastlösa arbete
tillåter intet avbrott i leveransen.
Sjunker tillförseln under ett visst minimum
upphöra muskelfibrerna — icke att
leva — men att arbeta, och därmed
har organismens död inträtt. För att
få svar på frågan varför vi dö, behöva
vi alltså endast finna en tillräcklig
orsak till de rubbningar i hjärtats
arbete som tyckas vara en ofrånkomlig
följd av att dess arbetsdag sträckes ut
över sjuttio eller åttio år.
Låt oss då ta upp ett spår och se
vart det leder — det finns många andra
men vi äro ju nöjda med ett svar.
Hjärtats arbete regleras bl. a. av
nervsystemet; det står under ständig
kontroll av ett antal ganglieceller i
”förlängda märgen”. Låt oss alltså se till
om dessa celler vid sitt åldrande förete
några förändringar som antyda att
deras verksamhet icke är densamma
som förr. En rysk forskare,
Mählmann, har härvidlag gått oss i förväg;
genom synnerligen omfattande
undersökningar har han konstaterat följande:
hos unga individer, människor eller
djur, innehålla nervcellerna enstaka
by GO gle
25.
De ädla gangliecellerna i hjärna och
Fig. 3.
ryggmärg förete de tydligaste åldersförändringarna.
små glänsande korn; vid stigande ålder
tilltaga dessa korn i antal och bliva
samtidigt mera mörkfärgade, och hos
individer som uppnått hög ålder synes
cellen nära nog fylld av ett oräkneligt
antal, nu helt svarta korn (fig. 3). En
mikrokemisk undersökning gör det
sannolikt att dessa korn icke utgöra någon
funktionerande del av cellen utan
tvärtom äro att betrakta som för den
levande substansen främmande element,
avskräde efter ämnesomsättningen,
aska och slagg efter förbränningen.
Våga vi oss nu på den mer än
sannolika slutsatsen att dessa cellers
funktion högst betydligt måste lida i samma
mån som förändringarna bliva större
så ha vi fått en förklaringsgrund till
att hjärtats arbetsförmåga sjunker allt
eftersom åldern stiger, ända tills detta
sjunkande nått så långt att en
tillfällighet kan medföra döden.
Om vi alltså nu skulle anse oss
beredda att avgiva svar på frågan:
varför dö vi?, så skulle vi likväl endast
förmå skänka frågaren skalet av en
sanning. Och i nästa ögonblick
kommer han med en ny fråga: varför åldras
vi? — varför inträder dessa
förändringar i de ädla gangliecellerna och i
alla andra celler som kunna vara av
vikt för hjärtats arbete och livets
fortbestånd? — För att få svar på dessa
frågor och därmed nå bottnen av
dödens problem få vi lämna människorna
och de högt utvecklade organismerna
och stiga ända ned till det lägsta
trappsteget inom djurriket, till de encelliga
varelserna. Vi få lämna de dödliga
och uppsöka de odödliga.
Ty de lägsta bland alla kända
varelser äga odödligheten. Den store
biologen Weismann vågade redan för ett
kvarts sekel sedan detta påstående,
och sedan har en amerikansk forskare,
Fig. 4. Det encelliga djuret vinner odödlighet
genom att helt och hållet övergå i >avkomman>.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
