Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.
30 SYNNOVE CARLBOM
fanns hos Justina nu, som gjorde, att de icke ens skulle ha
vågat det.
Fadern märkte föga av denna förändring. När prästen en
gång kom för att höra på barnen, frågade han efteråt, vid
kaffet inne i salen, hur Justina bar sin olycka. ”Ja, hon
säger aldrig något,” svarade fadern, ”jag tror nog det går
ganska bra för henne.” Justina stod i rummet bredvid och
uppfångade samtalet. Det gled ett till hälften smärtsamt, till
hälften hånfullt leende över hennes bleka ansikte med de
stora, djupa ögonen.
När några år hade gått, skulle Justina börja läsa för
prästen. — Det var något över en halv mil till den by, där
kyrkan och prästgården lågo. Vägen från Mon gick först
genom skog fram till en by, förbi den och åter in i skogen
ett stycke, innan man kom fram. När Justina hann till den
första byn, vek hon alltid av vägen och åkte på skidor ned
tili älven, som flöt ett stycke bortom gårdarna.
Älvstranden följde hon till dess hon hunnit förbi
den sista gråa fattigstugan. Först då vågade
hon sig upp på vägen igen. Nog för det
hon kunde gå genom byn, hon gick ju
varje söndag med fadern till kyrkan,
men det var så skönt att få slippa.
Slippa möta någon eller se ansikten
bakom rutorna. Ty vem visste
vad de sade bakom henne!
Varför skulle hon pina sig själv till
att se och tala med alla dessa,
som endast sågo ned på henne
för hennes =: missbildnings
skull, icke betraktade henne
som en av dem. Deras
nyfikna, granskande blickar
voro ju ständigt nya
förödmjukelser, som hon måste
vara på vakt mot och härda
sig mot och dock aldrig
kunna upphöra att ängsligt
speja efter. — Men inne i
skogen var det ljuvligt och
skönt. Där fanns inga ögon,
inga, som logo, likt barnen på
skolan den gången. Där fanns
endast träd och vit snö. Där var
också hon fri och stark och
fullkomlig som alla andra.
En dag talade prästen om tro.
”Jesus sade: Om I haven tro som ett
senapskorn kunnen I säga till detta berg:
Stå upp! Kasta dig i havet och det skall
ske eder.”
Han lade märke till, att Justinas ögon voro
fästade på honom med ett nästan girigt uttryck
i blicken. Hon hade underliga ögon, Justina,
tänkte han för sig själv. Oftast voro de djupa
och allvarliga med drömtyngd över sig, men ibland kom
det något så blankt lysande över dem i det smala bleka
fågelansiktet under det mörka håret. ”Skada på den flickan
att hon skall vara puckelryggig, ” tänkte han vidare. ”Och
att puckeln skall fortfara att växa alltjämt.”
Det var en dag i mars. När Justina gick hem från
läsningen, höll solen på att gå ned, och himlen brann i djuprött
och guld mellan tallstammarna. Det hade varit tö den
dagen, all snö hade fallit ned av träden, som stodo där våta
och svarta. Ifrån söder kom en varm vind. Det liksom
sjöng i luften av vår och smältande snö.
Justina hade stannat på vägen. Hon såg sig omkring,
såg på himlen, på de mörka björkkronorna och tallarnas
djupa grönska, på den spröda vårsnön, som redan jäste av
vatten. En våg av glädje gick igenom henne. ”Vad världen
är vacker,” tänkte hon, ”vad allting är vackert. Det är
bara jag som är ful,” sköt det blixtsnabbt genom hennes
huvud. — En skugga flög över hennes ansikte. Vad var
det prästen hade läst ur bibeln en dag för dem? ”Jesus
sade: Om I haven tro som ett senapskorn, kunnen I säga
Digitized by GO gle
Där stod en väldig brandmur
och bakom den kröp hon ned
och dolde ansiktet i händerna.
till detta berg: Stå upp! Kasta dig i havet — och det skall
ske eder.” Och ”vad I bedjen Gud om i mitt namn, det
skall han giva eder”.
Tänk om — den tanken hade grott hos henne sen dess
och ville icke vika från henne — tänk om hon skulle tro
och bedja Gud så innerligt med hela sin själ, att han toge
puckeln ifrån. henne? Lät den krympa in på något sätt!
Nog kunde Gud det, han, som var allsmäktig. — Hon skulle
bliva så from och rättfärdig, aldrig vara olydig eller elak,
alltid övervinna sig själv och göra tvärt mot vad hon själv
helst ville, alltid älska Gud över allting. — Så en dag skulle
Gud kanske låta puckeln försvinna! Den skulle vara alldeles
borta, och hon skulle komma och gå genom byn. Alla skulle
de vända sig om och ropa från förstubroarna. ”Justina,”
skulle de ropa, ”Justina, vad är det med dig? Puckeln är
ju borta!” — Då skulle hon ödmjukt böja sitt huvud och
säga: ”Äran är Guds.” Men — nog skulle det
vara något att se deras häpna, förvirrade
blickar, se kamraterna skamsna och snopna, de
som skrattat och gjort narr och pekat åt
henne. Ty till sist hade det ju ändå
blivit hon, som överträffade dem,
hon, som Gud själv ville hjälpa!
— Kanske kom det också någon,
som sade: ”Vad du blivit vacker,
Justina!”
Hon hade glömt att vika av
vägen och kommit mitt in i
byn. Framför handelsboden
stod en halvvuxen yngling.
Han ropade något till henne
och frågade, om hon mött
hans mor på vägen. Justina
såg honom rakt i ögonen.
Svara kunde hon icke — det
skulle bara blivit ting, som
han icke kunde förstå. Fastän
så glad och fylld av sina
tankar kände hon sig, att hon
nästan hade behov att tala med
någon. — I väster började
redan det guldfärgade glida över i
mattgult och grönvitt. Isen på
älven var snöfri och hade breda
sprickor, vars kanter reflekterade
himlen. Bergen och fälten voro ännu
bländande vita. Från gårdarna steg
blåaktiga rökslöjor uppåt och fladdrade
bort över åkrarna. I öster stod redan
aftonstjärnan. Världen var vacker, och Gud var
oändligt god. ”Gud skall hjälpa mig,” tänkte
hon, och glädjevågen steg åter upp inom
henne. Hennes ansikte lyste. Efter sig hörde
hon pojken mumla något om hennes ögon.
Det var första gången något sådant sades om
henne. Allt hennes blod strömmade till ansiktet och så
vidare ut mot huden över hela kroppen — det blev så
varmt och underligt. Och tänk när puckeln kom bort! —
Hon ryckte till utan att fullfölja tanken. Varför hade de där
orden gjort henne så glad nyss? Vad var det hon gick och
tänkte på? Skulle Gud bry sig om att hjälpa henne, som
hyste sådana syndiga, fåfänga tankar i sin själ?
Pingstdagen skulle barnen gå fram.
Den sista tiden hade Justina som vanligt varit tyst och
skygg, men samtidigt hade det dock kommit något frigjort
och frimodigt över henne, som icke funnits förut. Det var
som om en svår tyngd, som legat över henne, äntligen börjat
lättna. Hon gick icke längre ur vägen, tvärtom tycktes hon
icke längre tvinga sig till det, då hon mötte och talade med
människor. Hennes tvära, misstänksamma sätt hade
undergått någon förvandling, och hon var mera blid och mjuk än
någon skulle ha anat om henne. Men ofta såg hon så
själsfrånvarande ut, som om hennes tankar voro långt, långt
borta.
Justina kämpade med Gud.
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
