Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄSTKARLAR I BYX OCH KJOL.
Av LUDVIG KUMLIEN.
Känner ni några passionerade hästmänniskor”?
Det är en alldeles egen sorts folk. Med eget språk —
man kan inte gärna samtala med dem utan tolk eller lexikon.
Hästlexikon.
Karaktäristisk för hästmänniskans yttre är benställningen.
De nedre extremiteterna ge nämligen ett monumentalt
intryck av portal eller inkörsport.
Stå de en stund på marken med egna ben — som mera
sällan händer — ser det alltid ut att fattas en häst mellan
deras knäskålar.
Den som skriver detta har varit i tillfälle att studera några
av dessa tvåbenta hästmänniskotyper (Horus Caballus) och
kommit till förvånande resultat:
Dessa företeelser måste absolut vara ett sorts mellanting
av människa och häst!
Antagligen ha de en gång i urtiden varit centaurer, men
genom någon olyckshändelse blivit bortslitna från sina
hästkroppar, och irra nu omkring på två ben, belåtna endast
under det uttryckliga villkoret att de ha en häst att rida på
eller åka efter.
En sommar bodde jag granne med ett ungt godsägarfolk
som hade hästar.
Aldrig skulle man se dem annat än i sällskap med sina
vänner hästarna, ridande, körande enbet, par, tandem, spann.
De formligen bodde på hästryggarna, eller tätt bakom dem.
Man anar hur ett sådant hästäktenskap har kommit till.
De båda kontrahenterna ha att börja med känt sig dragna
till varandra genom hästarna. Så har frieriet försiggått på
hästryggen, och antagligen sedan också själva bröllopet.
Om kvällen, när nöjet med hästarna var slut för dagen,
kunde detta par efter supén sitta på sin veranda i månskenet
och drömma.
Tysta, med profilerna tecknade av månstrålarna, sutto de
i sina sköna vilstolar och läto blickarna irra ut över det
silverglänsande landskapet.
Vad tänkte de på i den veka, tysta, månomgjutna kvälls-
: stunden?
Erinrade de sig någon melodi? Någon strof ur någon
stämningsfull dikt? Något barndomsminne”?
Rätt som det är bryter någon av dem tystnaden.
— Såg du att Frej haltade något på höger bak?
— Gurkan har fallit ur. Hur många kilo får hon nu om
dagarna?
Digitized by Go gle
— Iris gick snällt över stockhindret i dag — — —
Nej, det är omöjligt, hästarna gå aldrig ur tankarna!
Ibland företa de resor av sådan natur att det tyvärr inte
lämpar sig att ta med någon av hästarna.
Då ta de skadan igen genom att vid hemkomsten rusa
raka vägen ned i stallet, innan de ännu fått av reskläderna;
och innan de ännu hunnit hälsa på någon av gårdens
människor.
Få de vid något tillfälle en spark av en häst, bära de
blessyren mera som ett slags utmärkelsetecken. Och med
vilken vördnadsfull entusiasm tala de inte om berömda
hästar, veteraner från turfen! Deras porträtt pryda väggarna
i sal och salong.
Detta är sporthästmänniskan, som har hästen som kamrat
och vän, och roar sig tillsammans med honom i skog och
mark och omöjligt kan leva utan honom.
Sedan ha vi hästteoretikern, den mera förbenade
hippologen, som ger sitt liv i studiet av en viss ras. Som ger ut
avhandlingar och böcker, tjocka som lexikon, och använder
åratal på att genom resor och studier spåra upp föräldrarna
till någon särskild häst, intill uråldriga led. Som sätter upp
stamtavlor och kan komma i årslånga och mycket förbittrade
polemiker beträffande bakbenen hos en norsk hingst eller
skånsk märr.
Han är ibland varken road av köra eller rida, kan kanske
ingendera delen, det är bara hästarnas rasförhållanden som
intressera honom.
Han är ett slags Anrep för bättre hästar.
&
För cirkusfolket utgör ju hästen en synnerligen viktig
ingrediens i deras arbete. De lägga ned en intensitet och ett
tålamod vid arbetet med sina hästar i manegen, som den
stora publiken inte har en aning om.
Och hur rädda de äro om sina djur! Besinna också att
hela existensen för en artist ofta är förknippad med den
väldresserade fyrfotingen.
— Skolritt är en svår konst. Man får hålla på minst två
år innan man är något så när hemma i den — och då får
man ändå inte ligga på latsidan. För allmänheten ter sig
jockejritten på osadlad häst svårare, men så är inte
förhållandet.
Det var direktör Orlando som en förmiddag för ett par
år sedan inne på sin cirkus avgav ovanstående sakkunniga
SER KO GR EA
hl
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
