Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av ELISABETH KUYLENSTIERNA- WENSTER.
I fru Ingrid Forsbergs liv fanns en s. k. mörk punkt. Hon
hade fått den i sin första ungdom och trodde en tid, att
sorg och skam skulle brännmärka henne så, att hon ”aldrig
blev människa mera”, men allteftersom förtvivlans storm
lade sig, och hennes vinddrivna kärlek kom i lä av
vardagssysslornas skans, fann hon, att livet kunde äga nya
solskensdagar och helg mellan söckenbestyren.
Den tid av lyckorus och fåvitska drömmar, då hon tillhört
sin unge husbonde, godsägaren, hade sjunkit som andra
ödesbubblor i glömskans barmhärtiga vatten. Gossen, som
icke unnades någon far, hade i stället fostrats av sin mor,
vilken satt alla krafter till för att nå ett högt mål.
Arbetskvinnan, Ingrid på herrgården, etablerade sig i Stockholm
som kokfru och fick snart stort anseende, var hon kom.
Hennes blida ansikte, snygga, grå klänning och stora, vita
förkläde prydde de bättre familjeköken. Varken hon eller
andra tänkte på den ungdom, vilken likt en kramad frukt
kastats i vägdammet. Hennes mor skötte gossen, när Ingrid
lagade festmiddagar och lärde sig dinerritualen i
huvudstaden. Ju mera hon kom i rop som skicklig och pålitlig,
desto större fordringar kunde hon ställa. Jungfrurna hade
stor respekt för fru Forsbergs stillsamma myndighet, och
det var ej utan att de små societetsfruarna hade detsamma.
En och annan försökte vänligt intresserad intränga i fru
Forsbergs privata liv, ty ett romanrykte hade uppstått, att
hon vore av adlig börd, utstött av släkten för någon mystisk
orsaks skull, men Ingrid avböjde kallt alla närmanden med
svaret, att hon var änka. Mannen dog, innan gossen föddes.
Hon sade sig, att detta var sant. För henne var han död,
när han svurit sig fri inför rätta, och hon jagades från
gården.
Hemtrakten, där hon plockat vårens första sippor,
sommarens smultron och höstens frostklara lingon, förblev
henne dock outsägligt kär. Så ljusa och doftfyllda nätter
funnos ingen annorstädes, så skinande vitt bredde sig intet
snötäcke som över hembygdens marker.
Åren gingo, och Tage, sonen, blev yngling, blev man.
Han fick vetskap om, att han var ”oäkta”, blygdes med
ungdomens oreflekterade hänsynslöshet, fördömde desslikes,
ty han var ju uppfostrad till aktning för samhällets normer,
och tackade sin mor för hennes strävan med att avlägsna
både person och hjärta ifrån henne. Som finansman gjorde
han sig snart så, att han utan obehag kunde kalla sig den
förste av sin släkt. Han bytte namn. Grosshandlare Sure
(engelskt uttal) grundade en aktad handelsdynasti.
Men Ingrid Forsberg blev ensam. Hennes mor var död.
Vänner ägde hon ej många. Dag hade följt på dag utan
att hon tänkt på, att de samlade skulle bilda en årsring av
fattiga händelser utan lycka för den kvinna, som sjuttonårig
ställdes i ledet bland de brödstridande.
Hon var icke äldre än fyrtiofem, när hon hade så pass
på banken, att hon tryggt kunde vila sig under sommaren.
Och nu förmådde hon icke motstå frestelsen att återse sitt
barndomsland. På herrgården var en ny ägare, och i de
stugor, där hon känt sig mest hemmastadd, bodde nu
främlingar. Syskon ägde hon inga. Men det var heller icke till
de människor hon känt en gång, som Ingrid drogs, endast
till den famn, naturen alltid är för dem, livet knuffar åt
sidan.
Det var inte svårt att finna lämplig bostad. Ingrid fick
en sådan vid skog och sjö. En liten förstugukvist inom
hägn av’ en jasminhäck bjöd sina gröna bänkar till kvällens
tankar. En sollyst äng lovade gott för bleke av väven
Ingrid hade färdig. Två rum och kök på ena sidan och
ett rum på andra sidan om farstun innehöll huset. Det var
icke lågt till tak, icke smått, trångt och instängt utan just
så som det passade den rakryggade Ingrid Forsberg.
Hon funderade mycket på att taga ett feriebarn efter det
var så gott om utrymme, men framställde hon detta förslag
för den åldrige prästen eller hans jämnårige, skolläraren,
fruktade hon, att de skulle gräva upp i det gamla och anse
henne otjänlig att handhava ett barn. De hade båda för
längesedan stelnat i dogmer, och betraktade henne, trots
hennes bevisligen oklanderliga vandel under tjuguåtta år,
som en förtappad varelse. Icke blev omdömet mildare, när
hon ej ödmjukt sökte vinna deras förlåtelse utan tvärtom
lugnt gick förbi dem som en främling.
Så stolta later gillade ej dessa tjänare i Herrens vingård,
och Ingrid visste, att de med glädje skulle stuka till henne,
om hon gåve dem tillfälle. Hon kunde väl också fått ett
feriebarn dem förutan, men slumpen ordnade det
annorlunda.
Ingrid hade flyttat till Sonekulla i medio av maj och i
slutet av månaden läste hon i Sv. Dagbladet följande
annons:
En nästan blind, medelålders herre önskar vistas i enslig
trakt på landet. Ett stort, välmöblerat rum med god säng;
pålitlig tillsyn, föreläsning av dagens tidningar samt
förstklassig kost fordras. Svar till ”Nedsatt synförmåga”.
Denna tidnings kontor.
Varför Ingrid genast anmälde sig, visste hon icke sedan.
Inkomst behövde hon icke. Främlingen måste ju komma
att inkräkta på hennes frihet, och det vore icke omöjligt,
att skvallret och förtalet skulle snärja henne på nytt. Hon
ångrade sig, när hon skickat av brevet. Visserligen hade
hon nu mod att möta elaka tungor, men den mörka fläcken
hon en gång sörjt så bittert över, hade dock kvarlämnat en
skuggning, som människor kunde peka på. Och varken
förakt, harm eller vrede knäckte ett dylikt pekande finger.
Där Ingrid satt i syrenbersån under tunga, nyblommande
klasar kände hon plötsligt, att hon åter givit sig ödet i våld.
Hennes kloka, djupa blick, som för längesedan adlats av ett
medvetet ansvars och ett tyngande arbetes adelsmärke, gled
ut över den blanka insjön med vassklädda stränder. Bortom
de gröna höjderna gick vägen. Hon hade gått den i ångest,
flytt från spott och spe en gång, då våren stod brud som
nu. Hon hade återvänt som en stark och mogen kvinna,
vilken kämpat ut livets två största strider. Den sista blev
det bittraste nederlag: striden om sonens kärlek. Hennes
mun skälvde alltid, när hon tänkte på Tage och stenen han
kastat.
Hon är väl färdig, med de stora händelserna, tänker hon
och stryker kinden mot en syrenklases smekande lena hud,
men det är icke lika säkert, att människorna vilja lämna
henne i fred. Hon har rätt att kräva aktning av dem och
ändå — spana de ej giftsjukt efter något att tadla?
I Stockholm gav hennes egen älskade son det första
hugget, och detta hade träffat rakt i hjärtat. Beständigt
ömmade det efter våldet, och den lugna tillförsikt, hon
uppnått, svek med ens.
Hade hon nu ofrivilligt sträckt ut handen mot den
främling, vilken i en annons anropade sin nästas heder och
samvete, emedan hon ville visa världen, att hennes inre
var redbart och hennes seder oförvitliga? Hade hon
instinktivt tänkt sig den blinde mannen som ett
sanningsvittne?
Ingrid skakar på huvudet. Nej, hon hade handlat utan
överläggning, därför att hon just hade ett stort, vackert rum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
