Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALEXANDER PELTONEN.
Av
I Finland susa de stora skogarna, där drömma de tysta
ödemarkerna, och som troskyldiga barnaögon blicka de
blå sjöarna mot himmeln. I de vida bygderna ligga
gårdarna på långa avstånd från varandra. Miltal vandra
människorna för att söka sällskap. De vilja samtala, de
vilja spela och dansa, sjunga och skratta. De vilja också
hämnas sina oförrätter.
Långt gå de på obanade skogsstigar för att finna sina
vänner. Än längre kunna de gå för att stå ansikte mot
ansikte med en fiende. Som vårvindens sus viska
kärlekens röster över de grönskande ängderna; som vargens
tjut i vinternatten ljuder hatets stämma över samma
ljuva nejder.
Ve den, som sviker sin älskade! Och ve den, vars
kärlek förvandlas i hat! Det är människans största
olycka, större än alla olyckor i världen.
På ett litet hemman bakom de öde skogarna levde en
man, stark i hat, men än starkare i kärlek. Han hette
Alexander Peltonen. Hans hår var rött som den
flammande solen, och hans ögon glimmade milt som de små
tjärnen i skogen. Han var stor och stark, och hans
knytnävar liknade släggor, men aldrig hade han höjt sin
hand mot någon människa. Sluten och tystlåten var han,
men vänlig och god mot alla, som närmade sig honom.
En ende man hade blivit hans vän, och en enda kvinna
hade vunnit hans hjärta.
Mannen var hans kusin och bar samma familjenamn.
Han hette Heikki Peltonen. "Deras föräldrar och
släktingar vilade på kyrkogården. Alexander Peltonen hade
ärvt hemmanet och tagit Heikki till sig. De levde som
bröder tillsammans,” och aldrig hade den ene sämre, än
den andre.
En augustiafton, efter en solvarm skördedag, sade
Heikki till Alexander:
— Det är en lång väg till Hiitola gård.
— Än sen? svarade Alexander.
De tego en stund och sögo på sina korta pipor.
— Du går dit ännu i afton? återtog Heikki stilla.
Alexander nickade »ja!»
— Varför tar du inte hästen?
— Hästen är trött. Tänk på vad den fått arbeta i dag!
— Och du? Är du då aldrig trött? Varje afton går
du den långa vägen till henne, och när solen rinner, är
du ändå alltid med oss på åkern.
Alexander nickade medgivande, utan att svara.
— Det är en stor och rik gård, ’»Hiitola», återtog
Heikki.
— Vad angår mig gården! replikerade Alexander.
— Nej, nej, jag tänkte bara att det är en god
egendom och Maria är vacker, hon. Skall du inte gå nu?
— Vad rör det dig, när jag går? Jag skall äta först.
Digitized by Go gle
WENTZEL HAGELSTAN.
— Nej, nej... som du vill, jag bryr mig inte om att
äta... jag åt mellanmål på ängen.
Alexander nickade igen. Han reste sig långsamt,
öppnade det lilla matskåpet i stugan, deras enda rum,
och tog fram bröd, fläsk och smör. Under bordet fann
han träflaskan med svagdricka och satte sig så till
att äta.
— God natt! sade Heikki, jag går och lägger mig.
Han sov på loftet.
Månen stod redan högt på himmeln, då Alexander
vandrade den många kilometer långa vägen till Hiitola
gård. | :
Då han äntligen stod vid grinden till den stora
gårdsplanen, andades han djupt och torkade med rockärmen
svetten ur pannan. Sakta öppnade han grinden och
smög sig ljudlöst på tå uppför bron, som ledde till
höskullen. Han gick några steg in i skumrasket. Så
visslade han, försiktigt och dock hörbart.
Han lyssnade. Tystnaden sjöng i hans öron.
— Hon har inte kommit, mumlade han. Men hon
skulle ju vara här i natt.
Han visslade igen och lyssnade.
Nej, hon var inte där. När hon var där, brukade hon
resa sig upp i höet, för att han skulle höra var hon
gömt sig.
Han gick ut på bron. Där stod han länge och såg
bort mot det månbelysta huset. |
— Hon har inte kunnat komma i afton, sade han sig.
Tyst som en katt hade han gått ned, kastande förskrämda
blickar mot fönstrens döda ögon.
Han kunde ej besluta sig att återvända hem.
Försiktigt som en tjuv närmade han sig grinden till
trädgården, som sträckte sig ned mot sjön. Grinden
öppnade sig utan buller, och han stod på en liten terrass,
där geranium och brustna hjärtan skimrade i det vita
månljuset, som dallrade där borta över den lugna blå
vattenspegeln.
Men... vad var det?
Han ryckte till och kände sitt hjärta bulta.
Något hade rört sig under den stora linden.
Han tog ett steg framåt, ännu ett.
En man och en kvinna sprungo upp från marken
under linden.
— Heikki! Gud välsigne, är det du?
I nästa ögonblick sjönk Heikki ned inför sin broders
fötter. Alexander hade slagit sin kniv till skaftet i
hans skuldra.
Angestfulla steg skyndade uppför
Dörren slog igen.
— Maria! Maria! ropade Alexander ut i natten och
kastade sin blodiga kniv genom fönsterrutan.
husets trappa.
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
