Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
singarna om duken och sträckte på
igen. Nu låg båten där bidevind för
små segel och redde sig utmärkt, men
det fordrades Öhmans vana hand och
snabba uppfattningsförmåga för att för-
hindra kantring när de hårda vindilarna
kommo svepande. Stormen tjöt, sjön
växte och snömassorna vräkte ned,
men Öhman satt lugn vid rodret med
en rundtörn av storskotet omkring den
valkiga, hårda näven.
— Undras om Asplund klarar sej,
skrek han plötsligt i broderns öra.
— Gör väl dä, annars skulle vi väl
hört’en skrika.
— Han kanske inte hann, ifall han
kapsejste mä en gång, men vi ska väl
hoppas dä bästa. Får väl si när byn
lättar. Ös gosse!
Den ena minuten släpade sig fram
efter den andra och tycktes dem långa
som timmar, vinden ökade allt mer och
mer i styrka, det knakade i lik, halsar
och skot och lovarts vant stod
hårdspänt som en fiolsträng. Sjöarna växte
i varje ögonblick och hotade gång efter
annan att fylla båten, men tack vare
Öhmans överlägsna seglingskonst och
broderns ihärdiga arbete med öskaret
lyckades man klara sig.
— Tror du vi får jula på sjöbotten
i år Gustav?
— Prat! Bara grejerna håller så —
Efter ett tidsförlopp, som syntes dem
en hel evighet, började snön falla
glesare och då byn i ett nu var över och
luften klarnade av sågo de bägge
männen ett grått, stormpiskat hav över
vilket tunga, snödigra skyar ilade fram.
— Sir du Asplund? frågade Öhman,
som föll av med båten och firade på
skoten, sedan han fått sikte på
Skarvbådan, där skummet stod i högan sky.
— Neej — neej — brodern vred sig
runt och tittade. Neej — ja sir’n inte.
Vart i Herrans namn kan...
— Då har han seglat ikull. Vi
vänder. Öhman blev blek.
— Där! skrek brodern i detsamma
och pekade ner i lä. Där — där ä
han — jesses karl, han har stälpt å
ligger på köln. Vänd, vänd Gustav.
Öhman lade hårt ned rodret, båten
gick över stag, under det att masten
darrade och seglen slogo.
— Ska vi göra fast? skrek brodern.
— Nej, vi klarar oss inte mä rodd,
vi får segla ner å ta’n.
— Dä går aldrig Gustav.
— Jo dä går, såvitt grejerna håller.
Ja stryker tätt förbi å då hugger du
honom.
Öhman lät båten falla av igen, firade
ut skoten och båten, driven av den
hårda vinden, rusade ned mot den plats
där Asplund låg ridande på kölen.
— Hjälp, hjälp! kunde de snart
SKÄRKARLSLIV
höra den olycklige ropa, där han låg
krampaktigt hållande sig fast.
— Vi kommer. Släpp inte taget, röt
Öhman till svar. |
Men hans beräkning att kunna bärga
Asplund genom att stryka förbi fören
eller aktern på båten slog fel, ty den
skeppsbrutne låg för mycket midskepps,
så Öhman körde upp sin farkost i
vinden igen och började kryssa
uppöver, under det att Asplund uppgav de
mest hjärtslitande nödrop.
— Han ligger för mycke midskepps,
så dä går inte, skrek han åt brodern.
Men ja ska segla över själva båten hans
te lovart om honom, å när vi då lägger
över, å bäljen tar hanses köl, så hugger
du honom. Förstår du?
Efter ett par korta slag ansåg sig
Öhman ha svängrum nog, föll av igen
och åter rusade farkosten nedöver, men
höll nu kurs rakt på Asplunds
omkullstjälpta båt, som låg där och vräktes
upp och ned i sjöarna, gång efter
annan överspolad av de fräsande
böljorna. |
Allt kortare och kortare blev
avståndet. Öhman satt högrest i
akterstammen med hårt hopknipna läppar, med
alla nerver på helspänn, uppmärksam
på allt omkring sig. Ty nu gällde det.
Brodern hade fallit på knä på båtens
botten, stödde bröstet emot lä reling
och hade dragit av sig vantarna för att
kunna få bättre tag.
Öhman valde ögonblicket som en
mästare.
I samma minut, som Asplunds båt
sjönk ned mellan ett par sjöar, kom
hans egen buren på toppen av
lovartsvågen, så skummet sprutade om stäven.
En krängning, köl gled över köl och i
ett nu kände den halvt medvetslöse
Asplund ett par kraftiga nävar fatta
honom under armarna och han rycktes
bort från sin farkost för att strax
därefter, under ett våldsamt slående av
segel och löpande gods, halas ombord
på Öhmans.
För att minska farten och lättare
kunna få in den förolyckade lovade
Öhman till i samma ögonblick, som
de båda båtarna voro klara varandra,
släppte skoten och hjälpte brodern med
hans tunga börda, varefter han lade sin
farkost bidevind för styrbords halsar
och stävade upp emot Skarvbådan.
Nu visste han att grejorna höllo för
den rådande våldsamma vinden, så han
seglade hårt och tog sig snart upp i
pejlingen på norra stortallen. Söder om
Bararmarna och nordvart om
Skarvbådan verkade havet en fräsande,
kokande virvel, brott på brott vältrade sig
över skär, gryndor och hällar, så
skummet sprutade högt upp i luften och
Öhman satt just och önskade sig vara inne
45
i renare vatten och smulare sjö då en
andra, ännu våldsammare snöby kom
rusande och förtog fullkomligt all sikt.
Att nu hålla inöver var ej tänkbart så
som snön vräkte ned och skymde bort
allting, så Öhman gick med fara att få
seglen totalt bortslitna ånyo över stag
och höll sjön med rättelse av
kompassen. Karlarna voro nu genomvåta och
halvblinda av saltstänk och snö, duken
i storsegel och fock grinade på flera
ställen och började skilja sig från liken
och skoten voro isbelupna och nästan
omöjliga att hantera.
Asplund hade sedan han bärgades
legat alldeles orörlig på båtens botten
och någon tid hade de båda männen ej
haft att sköta om honom, upptagna som
de voro av seglingen, men nu slog
tullvaktmästaren en halvtörn till med
fockskotet över knapen, böjde sig ned och
satte örat mot Asplunds mun.
— Han andas, Gustav, sade han, i
det han reste sig.
— Ja, då ska vi min själ klara’n
levandes i land mä, ropade Öhman
glatt, i det han svängde runt båten, för
nu lättar dä igen, gosse. — Si där —
där ä Skarvbådan å där kommer
stortallen fram. Släck fockskote.
I ett moln av yrande skum pressade
Öhman in båten mellan de båda skären,
höll stadig kurs efter pejlingen på de
båda tallarna och kapellets spira och
snart rusade båten fram i smulare
vatten in emot hamnen.
När farkosten tog törn emot
sandstranden vid sjöboden kvicknade
Asplund vid, reste sig upp och såg sig
förvirrad omkring. Men så tycktes det
klarna för honom och utan ett ord
sträckte han fram handen mot Öhman,
som genast fattade och kramade
densamma.
— Dä va nära ögat för dej den här
gången, gosse, å för oss mä för den
deln, sade den senare. Men ja tror inte
att vår Herre bärga oss för att vi ska
leva mä hat te varandra, utan för att
vi ska glömma dä gamla å vandra som
kristet folk. Ä du nu så pass karl igen
så du tål snus, så ta dej en ordentlig
nypa här innan vi hjälpa dej hemöver.
Dä ä samma dosa som du slog ur näven
på mej utanför Sjöbergs handelsbod i
höstase, men såna tag bryr vi oss inte
om nu mera, för nu ska vi bli sams
igen å fira jul’n ordentlit, när den
kommer. Ja tycker inte att dä ha vari nån
rikti helg nån gång, sen vi vart
okontanta — eller hur Asplund.
Den senare svarade ingenting utan
sträckte med ett soligt leende över sitt
väderbitna, rynkiga ansikte blott fram
näven igen och tog sig för andra gången
en ordentlig trefingersnypa matsnus ur
Öhmans gamla, blanknötta
Skultunadosa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
