Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Märkvärdigt nog var fru Fink
slutligen med om att det bara skulle bli
en bokhandel. Hon ansåg — syrligt —
att det var då för väl att han åtminstone
bekvämade sig till att sälja skolsaker,
så man fick någon vinst. |
Själv inrättade hon alltihop. Hon var
en storartad affärskvinna,
glömde hon, allt blev fullständigt som
en tysk soldats utrustning.
Hon inköpte även av en utländsk
handelsresande allehanda smått krafs
— munlack, bokmärken och dylikt,
som skulle skänkas de små barnen
gratis vid vart köp, för att vänja dem
vid affären. Även införskrev hon en
massa färgade silkespappersballonger,
på vilka det stod tryckt med blek
silverskrift: Köp skolmateriel i Anton
Finks bokhandel, Blomstad. Dessa
skänktes en efter en som påbröd åt de
snuviga och hostande skockar som
kommo intravande varje höst och vid
nyårstid, då skolorna begynte gå igen
i sitt maskinmässiga lunk. Hon tyckte
att hon härmed gjorde en utmärkt
reklam för affären.
Och den gick verkligen bra.
Där stod nu den blide Anton Fink
— musikern av Guds nåde och kallelse
— och vecklade in små och stora
böcker i skärt papper, och band om
paketet med segelgarn, och stack in
gummibitar och stålpennor i små kuvert
och askar.
Och tiden gick.
vill. EIN A LEN.
Slutligen en vår dog fru Alida Fink.
Det gick så hastigt. Hon föråt sig
på kål. Denna hårdsmälta pjäs var till
mästerskap utvecklad i hennes egen
trädgård, och vårdad av henne själv.
Ödet är så nyckfullt.
Dagen efter begravningen tog Anton
Fink med darrande händer fram
nyckeln till fiollådan ur dess mörka
gömma. Han låste även upp pianot.
Det kändes som låstes där i det huset
så mycket upp just den dagen.
Han var svartklädd, med vit halsduk.
Man måste bedraga människorna. De
vilja det. ; |
Pianot gick det lätt att öppna — ett
ingenting .
knäpp — och locket lyftes. Den kyliga
pianomusiken, hård som glas, hade
aldrig talat till hans hjärta.
Men när han skulle till att öppna
fiollådan, blev han rörd.
Han lyfte ömt den gamle vännen,
som varit dömd till stumhet så länge,
ur den hallonröda sidenduken som höljt
den likt en svepning. Han bar fiolen
på sina två tunna händer — som man
bär ett barn till det heliga dopet —
fram till fönsterljuset. Han lät det
rödbruna stallet och de glimmande
strängarna bada i solens klara sken, värmas
därav, bli solförgyllda och lyckliga
återigen efter den långa dvalan.
Eftermiddagssolskenet föll just då i
varm fyllighet in i gula salongen. Där
strök en bländande stråle ljus likt en
stråke över droppkristallerna i
takkronan så de skreko i gällt rött och
gulgrönt, så de utstötte genomskinliga
färgfläckar mot tapeten, fläckar i klar
regnbågsglans. Ett halvöppet fönster
släppte in sträva unga dofter av nytt
liv. Ute var vår.
En god stund stod musikern kvar vid
fönstret, med fiolen vilande på
händerna, med slutna ögon, som även de
värmdes av solstrålarna — allt medan
ett brus av nya tankar och toner drog
igenom hans bröst, som åter kändes
öppnat för livet och dess under. Det
kändes som om någonting löst stora
vingar han haft en gång, som ville de
slå igen — och känna rymdens fria
luft brusa mot dunet — och solvärmen
— när man steg allt högre —
Mången står kanske än i sin fulla
skaparkraft i den åldern.
Men med Anton Fink hade där hänt
för mycket. Där hade varit för mycket
lidande — alltför stor förkrosselse —
för mycken tung tyst strid.
När han äntligen förde fiolen mot
hakan, och tog i stråken, och skulle
söka börja knäppa och leka med sina
styvnade fingrar, blev det honom med
ens klart — att det var slut.
Man fängslar icke ostraffat de gåvor
Gud gav en att vårda, att omhulda i
kärlek och bruka med andakt.
Man slår icke för intet i bann och
biltoghet det bästa inom sig själv.
De stela fingrarna kunde ej få fram
en enda klar drill ur fiolen — det blev
endast till brustna, tvära ljud.
Men vad värre var: han kunde ej
leka fram en enda ny melodi ur sitt
sinne. Han fick icke en glimt av själ
— av hat, av trots eller lycka eller
smärta in i stråkens sjudande glid över
de åldrade strängarna.
Stora porten var stängd — och Anton
Fink för alltid utelykt.
” Digitized by GO gle
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
