Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
räkna varandra för bröder, om de inte
räknade varandra för något mycket
mer, nämligen för klasskamrater. Det
är mera sällan bröder komma gott
överens i pojkåren. Karl-Bertils klass
var bland de bättre i skolan från
lärarståndpunkt; naturligtvis fanns där det
reglementerade antalet dåliga
läshuvuden och den oundviklige helt och
hållet ohjälplige lärjungen — i detta
fall Lätjens, son till en skräddare i
staden och sålunda omsvävad av dubbel
löjlighet; men på det hela taget var
nivån i klassen ovanligt god. Då det
snart nog uppdagades, att Karl-Bertil
var slängd utan att vara en plugghäst,
upptogs han genom sin sidokamrat i
dennes lag, som var klassens
vetenskapsakademi; tre pojkar som följts
åt upp från första och regelbundet tagit
ÄVENTYRET MED FJÄRILSHÅVEN
7
de tre första betygen i klassen — Nyh
Elander, Sjögren och Hagelberg. Det &
var början till många diskussioner på
någon av de tres rum — diskussioner
om allt mellan himmel och jord, från
de religiösa frågorna till det sista
skvallret om lärarna, för att nu inte
tala om de timmar, då de tre,
mognare till åren än Karl-Bertil,
debatterade den sexuella frågan sedd från
första ringens och Tjänstekvinnans sons
ståndpunkt, under det Karl-Bertil satt
tyst och med brännande kinder och
hörde på... Låt oss tillägga, att dessa
debatter hastigt glömdes och endast
resulterade i en ökad respekt för de
Tres insikter. Hans beundran för dem
medförde emellertid det resultat, som
fyllt hans fader majoren med sorg:
han läste, läste rubb och stubb vad
han kom över, vetenskapliga eller
kvasivetenskapliga böcker, teologiska
debattbroschyrer (de få som funnos i
hemmet), detektivromaner, åt böcker
och försummade absolut sin fysiska
utveckling. Det hade inte varit
nödvändigt; han kunde hållit sig i
klassens tät utan vidare ansträngning; men
han ville överglänsa alla, t. o. m. de
Tre... Han uppnådde, nykomling som
han var, att ta det tredje betyget i
klassen och gå förbi Hagelberg, vilken
tog situationen med lugn eftersom han
började få lyriska intressen; men
följden av underbetyget i gymnastik blev,
att han torsdagen efter avslutningen
satt inpackad på tåget till Svansjö,
destinerad till Svansjögård och en
person för vilken han hyste mycket
blandade känslor, Johan Bencke i
tredje ringen.
— Han gav mig en snöboll mitt i
ögat i vintras, pappa! hade Karl-Bertil
protesterat, då major von Birck
kungjorde sitt beslut.
— Det var av misstag.
— Nej, han var inte längre från
mig, än jag är från pappa, och han bara
skrattade efteråt. Kommer inte pappa
ihåg att jag fick gå till doktorn med
ögat?
— Du pratar, pojke. Johan är litet
våldsam i vändningarna det kan
vara, det kan vara, men han är också
stor och stark, och det är sådan vi ska
Digitized by GO
Han var då bara tretton år och alltså ett par år
före sin tid.
ha dig, förstår du. Inga böcker få följa
med till Svansjögård, begrips? —
utom ferieläsningen som ni har.
— Men pappa —
— Inga men. Du är en duktig
pojke, men man kan bli för duktig.
Och vad är det för ett bröst du har?
Du ser ju ut som en gammal käring.
Karl-Bertil teg; det var hans ömma
punkt, och han gav fadern rätt, fastän
med bitterhet i hjärtat; han behövde då
inte säga det så precis. Naturligtvis vore
det bra om han kunde räta ut bröstet.
Men Johan Bencke... Och inga
böcker ...
— Får jag inte ta med Ålund,
pappa?
— Vilken Ålund?
— Om Elektriciteten. Jules Verne
hade fött detta intresse hos honom flera
år förut, och den magra
fysikundervisningen hade inte räckt till för att släcka
det.
— Du hör vad jag säger, inga
böcker utom din ferieläsning. Har ni
den i ferieläsning?
— Nej... men jag fick den i
pre-Mie: =.
— Hm. Nå, så ta den med. Jag
skall skriva till Johan, att han ser till
att du inte läser för mycket i den.
— Ah nej, pappa! — Johan...
— Tyst!
gle
Det var följaktligen med ett ganska
tungt hjärta, Karl-Bertil steg ut på
Svansjö station. Brevet till Johan
Bencke låg i hans ficka och tyngde
honom mer än Ålunds tjocka volym,
som han bar i handen. Johan Bencke
var nere för att möta honom, och
mottog honom utan att visa alltför stor
entusiasm vid hans anblick.
— Nå, där är du. Jaså, du ska bo
hos oss i sommar. Vete fan, vad det
är för idé av gubben att ta dig i
inkvartering. Vad är det där för en
lunta? Har du mer med dig?
— Jag har en kappsäck. Karl-Bertil
sökte rädda sig och Ålund i riktning av
godsvagnen, från vilken han just såg
sin kappsäck dängas ut. Men Johan var
för hastig i vändningarna och högg
Ålund med ett falkgrepp.
— Elektriciteten och dess
Underverk! Åt Karl-Bertil von
Birck vid årsexamen 1915
för Framsteg, Sedighet och
Flit. Ä, hörru! Fick du premie!
Vad har ni för några i er klass?
Karl-Bertils själ var delad i tre lika
delar mellan en berättigad stolthet över
sina vetenskapliga meriter, en önskan
att snarast återfå Ålund och sin respekt
för Johan. Han nappade efter boken,
under det han så föga utmanande han
kunde omtalade vad han gick för:
— Jag hade det tredje betyget i
klassen. Om inte pappa varit major,
hade jag fått stipendium.
Ä, kyss mig! Du, va!
Elektriciteten och dess Underverk! Ä,
kyss mig! Tag din tjocka lunta. Tror
du jag vill gå och bära på den?
Med Ålund åter i sin ägo fick
Karl-Bertil utlämnat sin kappsäck och bar
den ut genom väntsalen med något
besvär; hans mor hade sökt sörja för
att han skulle uppträda på Svansjögård,
klädd efter sin rang. Johan höll
utanför med en tvåspännare.
— Det här är bara för i dag,
förstårru, eftersom du har kappsäcken.
Från och med i mårn ska du knoga
i backarna själv. Tjo, whisky och
soda !
Han smackade åt hästarna, som
gåvo sig av genom stationssamhället
upp mot de skogklädda höjderna
ovanför.
— Vad kallade du dem för?
frågade Karl-Bertil skyggt.
— Whisky och soda. Vet du inte
vad det är för något, förstås! Gott
och dricka tillsammans, festårru. Den
högra är whisky och den vänstra är
soda, och de går alltid ihop.
— Heter dom så? frågade
Karl-Bertil.
— Heter! Jag kallar dom så, och
då heter dom så. Men du begriper
förstås inte vitsen med det. Egentligen
skulle du säga ni till mig.
Karl-Bertil satt och funderade på
sin fars brev. Skulle han våga glömma
av att lämna fram det? Han var säker
på hur det gick om han lämnade fram
det. Men om majoren skrev och
frågade Johan...
Original from
UNIVERSITY OF MINNESOTA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
