Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fall i ett blod som stammar från samma
källor.
Och om vi äro nog vetgiriga att söka
efter en förklaring till denna för
transplantationen så ödesdigra lag, ligger en
sådan nära till hands. Om den är riktig
eller den enda riktiga kan inte här
diskuteras; en förklaring är det
emellertid. Vi minnas kanske från en
tidigare uppsats att främmande äggvita som
införes i organismen i vårt blod
uppväcker skyddsämnen som på bästa sätt
försöka oskadliggöra det främmande
ämnet. Det ligger ju då nära till hands
att antaga att vår kropp, som genom
det transplanterade organet tillföres en
betydlig mängd främmande
äggviteämnen och icke uppfattar välmeningen
i det hela, uppmobiliserar sina
skyddstrupper och bjuder den inbillade fienden
kamp på liv och död; alltså i missriktat
försvarsnit motarbetar sitt eget intresse.
Att artolikheten spelar en roll vid
uppväckandet av skyddsämnen veta vi från
bakteriologernas forskningar, det är
därför icke otroligt att även närmare
eller längre frändskap kan inverka
graderande. Och med hållpunkter i
bakteriologernas «framgångar rörande
skyddsämnena, skulle vi då kunna
skymta en möjlighet att en gång nå så
långt att vi tvingade kroppen att mot-
BRODER DÖD
taga transplantatet icke som fiende
utan som bundsförvant — eller
åtminstone välvilligt neutral.
Det skulle måhända vara missvisande
att sluta denna uppsats utan att med
några ord ytterligare beröra den
användning kirurgien för närvarande har
av transplantationen. Som redan nämnt
förekomma hud- och
bentransplantation snart sagt dagligdags och
överflyttandet av blodkärl utföres på de
flesta moderna kliniker. Tarmen har
fått användning som matstrupe m. m.
och till och med den lilla kitsliga
blindtarmen får ibland göra praktisk nytta
som ersättning för ett skadat urinrör.
På ögonklinikerna är transplantationen
ingen sällsynthet. Och när man nödgas
taga bort en av körtlarna med inre
sekretion planterar man om möjligt in
ett oskadat stycke någonstädes inom
organismen för att bibehålla körtelns
viktiga funktion. Trots dess
begränsningar finna vi sålunda att
transplantationen blivit ett viktigt hjälpmedel åt
den nutida läkekonsten. Och den dag
gränserna för dess användbarhet vidgas
skall det sista årtiondets intensiva
forskning inom transplantationsläran bärga
sina rika skördar på det område dit all
medicinsk forskning först och sist är
riktad: den praktiska läkekonsten.
29
Om vi så till sist enligt tingens lag
skulle återvända till denna uppsats
början — och till dess titel. Det finns
ett par experiment även med högre
djur som kunde återföra oss till de
fantastiska rymder där vi startade under
novellförfattarens ledning. Till exempel
detta: på en kanin som nyss blivit
dräktig uttogs ett dygn efter
befruktningen ägget ur äggledaren och infördes
omedelbart i en annan kanins
äggledare. Det utvecklade sig sedan
fullkomligt normalt, och i laga tid föddes
en välbildad unge — en odisputabel
jungfrufödsel alltså. Överfört på
mänskoförhållanden — vilket ämne för en
modern Balsac! Och så — att byta
huvud! Ja, operationen är verkligen
utförd en gång även på däggdjur. Och
det transplanterade huvudet höll sig vid
liv under tjugu minuter så till vida
som det utförde kombinerade rörelser
för vilka fordrades medverkan från
nervsystemet. Men detta lyckade
resultat till trots kan man med säkerhet
förutsäga att operationen aldrig
kommer att tillämpas på människor. Även
om utförandet mot förmodan icke skulle
bjuda något hinder, så kommer den
nödvändigaste förutsättningen alltid att
saknas: ingen människa är missnöjd
med sitt ägandes huvud!
BRODER
DÖD.
Av ERIK BROGREN.
2.
— QQ
Tss, lista icke fjäten vid min bädd
av en, som jag ej ser — av broder Döden?
Han är för blid, att jag det minsta rädd
för honom blir, befriaren från nöden.
Vi hälsas han alltjämt med sorgesång
och ångestgråt och tunga klockors klämtan?
Hans hand bär blommor. Stilla är hans gång,
när han gör slut på outsäglig flämtan.
Oss smekande med aromatisk doft
bli dödens blom av våra läppar kyssta.
De äro lien. Och ur jordens stoft
mitt liv går in i evigheter tysta.
x x Lå
Vad jag är trött vid armod och förakt,
att leva blott av Guds och andras nåde,
men dock jag har min hand i ödets lagt
och sagt i tillit: du allena råde!
Hur kan oss ängsla denne ende vän,
som ännu ej vid något möte svikit?
Om mig han söker, går han ej igen,
förrn livets sjukdom och dess smärtor vikit.
Där matt jag ligger, pinat febervarm,
och yrar om med gånget livs fantomer,
han lugnt mig lyfter på en kylig arm,
och släcker elden i min kropps atomer.
Han bär mig bort, mig öppnande den dörr,
som tyst på oljesmorda gängor svänges.
Om sent han gör den tjänsten eller förr,
det är mig gott om blott den icke stänges.
x x +<
Du är den makt, som utsår varje frö,
må det så än bli tistlar eller rosor.
Det gör så litet, när allt kött är hö,
hur väg blir röjd för våra fötters kosor,
om blott jag får en gång i dödens port
dess förlåt, rosenslöjad, draga undan
och säga till mig själv: här är den ort,
som var mitt tunga vandrarlivs åstundan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
