- Project Runeberg -  Bonniers Månadshäften / 1916 /
12:40

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

40

utmärglade gestalten skakade
hysteriskt.. Orden snubblade över hans
läppar, som voro torra och blodiga efter
kampen och ordströmmen avbröts
ibland av snyftningar och hostattacker.
Han höjde sina magra armar som till
åkallan under hädelserna och ibland
liknade skällsorden kastvapen.

— Vänta dej i morgon, vi ska
anmäla för magistern, att du svär!

— Gör det, gör det, han skall till
helvetet likaväl som ni... Resten
upplöste sig i ett oartikulerat skri av
vanmäktig vrede.

— Det där skall han få höra, var
lugn för det.

Han sparkade med foten upp
porten bakom sig och tumlade in i
förstugan, där han mottogs av en
sjungande örfil av vice värden.

— Sparkar du på min port, satunge !

Utifrån hördes en gäll flickstämma:
— Gå in till morsan du, hon ä visst
van att trösta karlar! —

Det var så han växte upp, Hans
Nilsson. Det var så som till och med
blodet i hans ådror förgiftades, innan
han var så stor, att han visste
att-världen var mer än Glasbruksgatan.

— Akta dej, så att inte polisen tar
dej, som dom gjorde med farsan din,
skrek kamraterna i korus så snart en
poliskonstapel kom inom hörhåll. Detta
ansågs länge som ett mycket lyckat
skämt och det kom på sitt sätt att bilda
grundtonen i hela hans fattiga, tioåriga
livsåskådning. Han hade ingen rätt att
finnas i samhället; alla visste ju, att
hans far var en tjuv och egentligen var
det bara en tidsfråga, när man skulle
bura in honom själv. När han såg en
polis på gatan smög han en omväg för
att slippa möta honom. Det kunde
smälla när som helst, sade
skolkamraterna.

Damoklessvärdet hängde över honom
natt och dag. På nätterna spratt han
upp vid minsta knäpp. Nu komma de!
Hans drömmar blevo en häxdans av
alla de hemska rysligheter, som hans
välvilliga lekkamrater målade ut för
honom om dagarna och när fadern kom
hem skakade han som ett asplöv;
kommer polisen nu så tar han oss allihopa!

Så mycket som möjligt höll han sig
för sig själv. Hela kvällarna, då skolan
var slut, satt han instängd i det mörka
kyffet och grubblade. Vanligen ensam.
Och när han då jagat upp sin
skräckkänsla till hysteri, så kröp han under
sängen, längst in till väggen och
därifrån vaktade han och väntade fotsteg
och sabelskrammel, tills han uttröttad
föll i en vanmaktsliknande slummer
för att spritta upp varje gång någon
passerade i trappuppgången.

Barnet växte upp till yngling. Skolan
byttes mot fabriken det var egentligen
enda förändringen. Visserligen fick
han nu insikt om att hans farhågor för
polisen voro ogrundade, men de hade
satt för djupa märken för att helt kunna
utplånas. De mörka, dammiga
fabrikslokalerna voro knappast rätta platsen
för att uppbygga hans utmärglade kropp

EDV. DAHLBECK

och maskinernas slamrande dån var
icke den musik, som skulle hela hans
sönderslitna nervsystem.
Lekkamraterna från skolan blevo hans
arbetskamrater på fabriken och hans
inbundna hatfulla väsen inbjöd inte till
något närmande. Därför blevo sneda
blickar, öppna skällsord och tisslande
viskningar de enda yttringarna av
mänskligt samliv för honom.

Hans undergrävda <kroppskrafter
gjorde att han fick gå mera på nåder
och för mindre timpenning än de andra
och detta blev åter en sten på muren
mellan honom och människorna.

— Kom hit en karl och ge ett
handtag här! Nej, Nilsson duger inte, jag
sade en karl och inte ett kräk!

-— Egentligen går Nilsson här och
ruinerar fabriken. Vi ha inte råd att
föda alla sjukliga oduglingar, som söker
plats här, jag skall tala med direktören
om Nilsson.

Det är svårt att vara slav åt den som
har många herrar över sig; på Nilsson
utöste arbetsbasen all vrede, som han
hyste mot sina förmän.

Så vändes skräcken från barndomen
till hat, som närdes av allt vad han
såg. På kvällarna, när han läste
tidningens redogörelser för lysande fester
eller följde de juvelbehängda
följetongshjältinnornas öden, då skimrade det
rött för hans ögon och det var närmare
än någon visste, att grannfruarnas
spådom om hans liv hade gått i
upptyllelse.

Men han gick igenom detta och hatet
kristalliserades till något sublimt; det
blev hans religion, på sitt sätt hans
hemliga tröstekälla och grundtonen i
hela hans tankevärld.

LJ

Vid exercisen blev han uttagen
såsom vapenduglig. ”För det kan min
själ behövas att lumpen vädras litet,”
som den något hårdbarkade men god- F
modige fanjunkarn uttryckte sig.

Första tiden blev svår nog för
honom. Här måste han dagligen vara
tillsammans med en massa främmande
människor, måste äta tillsammans med
dem och sova i samma rum. Instinktivt
drog han sig tillbaka inom sig, ty van
som han var att endast tilltalas med
skällsord, vädrade han en
förolämpning eller en anspelning i varje tilltal.
Därför drog man sig ifrån honom; han
betraktades som litet ”konstig” och
det var bäst att lämna honom i fred.

Så småningom insåg Hans Nilsson
sitt Misstag, men då var det egentligen
försent, då hade han redan fått sin
särställning anvisad. Han insåg, att
dessa människor icke kände hans stora
skam, som han trodde man kunde läsa
i hans ansikte; för dessa var han från
början icke ”tjuvpatrasket” och
”galgmaten” han var rätt och slätt kamraten
n:r 58. Från början som sagt, men
denna förmån hade han redan
förverkat; nu var han ”58-an” med en
huvudskakning eller ”den där
tokfransen”.

2?
To

Än bittrare kändes ensamheten, när
han såg sig sålunda ha förstört
tillfället att få räknas som människa
endast genom sin egen
misstänksamhet. Inte hade han heller nog
självförtroende och livsmod att själv
försöka bryta kedjan, som i denna nya
värld började draga till sig om honom
och ställa honom i samma situation,
som han haft i sin gamla tillvaro på
Glasbruksgatan.

När utmarscherna och övningarna på
exercisfältet började blev det än värre.
58-an stupade, 58-an fick skoskav,
58-an blev beskylld för att försöka smita
från allting. — Då fick han klart för
sig i sin innersta tanke att
förbannelsen vilade över honom, att han var
dömd att leva med en klyfta mellan sig
och människorna. Väl hade den
tanken föresvävat honom förr, att
brännmärket, som han bar efter fadern, var
detsamma som en dom, att han skulle
leva ensam bland alla, men inte förrän
nu erkände han verkligen för sig själv,
att detta var sanning, att det var
oåterkalleligt och oföränderligt.

" Men snart försvann samtalsämnet
58-an ur kasernen för viktigare saker.
Man talade om krig och
mobiliseringsbuden gingo som nödrop över landet.
Som spökrädda barn kröp man
tillsammans. Tvister och fiendskap
glömdes, man hade ett behov att känna att
man kunde lita på varandra. Därför
blev man som bröder allihopa, man
stärkte modet på varandra för att inte
tappa det själv, man drog fram gamla
glömda histogier från gamla krig, man

<< fp”


AE

Fk FLRBEDE
7 47
fr
SA 7

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu May 2 18:04:31 2024 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bonnierma/1916/0650.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free