Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
ned på en stenhäll. Fanjunkarn
stupade.
— Framåt, rosslade han, medan han
rullade vidare, tills han stannade mot
ett busksnår. Framåt, gossar!
Hans Nilsson bröt sig ur hopen och
sprang fram till honom.
— Hur är det? frågade han och
började lösa upp vapenrocken.
— Det är slut, Nilsson. Men vid
Gud besvär jag dig, fyll min plats!
Framåt, framåt!
Då kände Hans Nilsson blodet stiga
i vågor inom sig liksom förr i
slagsmålen vid Glasbruksgatan. Strupen
snördes samman som till gråt. Han
fattade geväret, som han kastat och
rusade efter de andra.
Utan att han själv visste om det
pressades ett rytande ur hans strupe.
Han sprang som en galning och var
snart i främsta ledet. Så stötte man
tillsammans med den levande
människomuren.
Han slog och stack i vansinnigt
raseri. Han såg ett vimmel av
blixtrande bajonetter och värjor,
upphetsade ansikten och blodfläckar. — Vid
Gud besvär jag dig, ringde det i hans
öron och han slogs utan att känna
trötthet eller smärta efter de hugg han
tog emot. |
Då hörde han ett öronbedövande dån
framför sig, han förblindades av rök
och kände en fruktansvärd stöt i ena
axeln. Han släppte geväret. Benen
kändes så matta under honom, de buro
honom inte längre. Han försökte taga
ett steg framåt, men segnade ned och
så blev allt svart för honom.
LJ
När Hans Nilsson vaknade upp stack
solen honom i ögonen. Han tyckte att
allting skimrade av guld och över allt
hängde en förunderlig stillhet.
Omedvetet gjorde han en rörelse för att
gnugga ögonen, men sjönk genast
tillbaka kvidande av smärta.
Då blev det åter mörkt omkring
honom. Först så småningom återkom
medvetandet till honom. Han mindes
striden, larmet och stöten. Nu var allt
stilla och lugnt. Var det en dröm det
som han mindes som en skräcksyn
eller var det icke verklighet det han
erfor nu?
Han slog upp ögonen, men bländades
åter av solen, som stod som uppställd
på fjällkammen. Då vred han
mödosamt huvudet åt sidan och tittade ut
EDV. DAHLBECK
över slätten, som bredde sig omkring
honom. Ett virrvarr av svarta mörka
kroppar med långa slagskuggor vid
sidan var det första han uppfattade.
Så började han urskilja detaljerna,
det var människokroppar,
sammanvridna i de underligaste ställningar, de
större voro hästarna och här och var
syntes ett längre tjockt svart streck i
det gröna, det var jord som kastats upp
av en krevad.
Allt var tyst och inte en fläkt rörde
sig. Luften var glasklar och kylig.
Han försökte resa sig upp på
armbågen för att se bättre, men hela
vänstra sidan brände som eld vid
minsta rörelse. Han sjönk tillbaka.
Så kunde alltså hans öde blivit.
Samma sol, som förgyllde landskapet
så långt han kunde se, kunde likaväl
ha belyst de oformliga resterna av Hans
Nilsson från Glasbruksgatan. Men han
levde och blotta tanken på detta fyllde
honom med en ofattbar glädje. Hur
kunde detta vara möjligt? Han som
med verklig uppriktighet önskat sig
död så många gånger och som endast
genom ett vansinnigt och otroligt hopp
om en omöjlig förändring hade hängt
kvar vid livstråden. — Nu jublade hela
hans inre över varje livstecken han
kände, till och med över hungern, som
gnagde i hans inälvor.
Och dock kanske han nu var
krympling. Det var ofattbart. Kunde bara
det att leva, att andas, att tänka, att
finnas till såsom människa vara orsak
till glädje? Det hade han sannerligen
icke märkt förr. — Men det var så,
det var sannerligen så.
Långt nere på slätten såg han en
karavan röra sig. I spetsen gick en
vagn med ett stort vitt tält över och
på detta tält syntes ett stort rött kors.
Den rörde sig i repriser. Ibland gick
den ett helt kort stycke och stannade
länge på varje plats, ibland gick den
ett långt stycke mellan varje uppehåll,
som då och då var kort nog. — Allt
detta låg Hans Nilsson och
kontrollerade med minutiös noggrannhet. Det
var det enda livstecken han kunde
märka omkring sig.
Det var så ovant, så främmande för
honom att få vara ensam med sina
tankar på detta sätt. Förr när han sökt
sig undan människorna hade han stängt
in sig i sitt trånga fattiga rum, där
enda utsikten var en smutsig gårdsplan.
Nu märkte han, att det måtte varit detta
som tryckt ned hans tankevärld. Fanta-
siens blommor kunde inte växa i en
sådan jordmån.
Men här kände han hur alla hans
föreställningar fingo en annan
belysning. Så mycket av allt det fula grå
som klämt in hans själ tvättades bort
av dessa böljor av frid, av solljus och
fjälluft Som strömmade över honom nu.
Glädjen över att trots allt leva, som
den genomgångna dödsfaran så
oväntat väckt hos honom, hjälpte till att
lyfta upp hans känslovärld till en
lovsång över livet.
Genom sina tankar sökte han
bekämpa detta. Skulle hela hans fasta
byggnad av livsföreteelserna på
orättvisans och hatets, det stora
alltomfattande hatets grundval falla så lätt?
Han hade trott, att hans intelligens vore
hans enda vapen i kampen mot de
övermäktiga. Sedan tioårsåldern hade
hans enda tröst varit tron på hans
intelligens, och ända sedan dess hade
han byggt denna byggnad, denna
hemliga religion om det fria, sublima hatet
såsom den fattiges enda lycka, som
var en lyckokänsla i sig själv och så
oändligt mycket överlägsen
kamraternas missnöje, som fordrade ändring i
det bestående. — Den som endast
kommit så långt i tänkandets irrgångar,
att han helt kan fatta resignationens
stora gåva, han är osårbar. Detta hade
varit ledstjärnan, som hittills aldrig
svikit honom. Och hans hemliga
stolthet hade satt den dag, då han som
sjuttonåring trott sig ha sökt fram detta
oförgängliga tankekorn ur
lånbibliotekets kvasivetenskapliga verk över de
indiska filosoferna, den dagen hade han
satt till födelsedag för sin andliga
individ. — Skulle den kunna störtas så
lätt och av en händelse, som fullt
kunnat förutses? Då kunde knappast den
ha något med den högsta sanningen
att göra. Och i så fall stod han
avklädd, utan fast stöd i universum och
och med rubbad tilltro till intelligensens
ofelbarhet och den absoluta
abstraktionens förefintlighet.
Det var något nytt som kommit till
och som lyft honom upp, så att han
nu kunde se de förra fullkomligheterna
i perspektiv. Och därmed ramlade de,
ty detta visade, att de hade en
begränsning.
Nej, det lyckades inte att jaga bort
denna lyckostämning, som fattat honom
mitt i denna dystra omgivning. —
Sjukvårdsavdelningen, som ett slag
varit bortskymd av en skogsdunge,
syntes åter och denna gång närmare.
Snart skulle den vara framme hos
honom; det var vänner, som kom,
människor som han. Som han! —
Och när den bleka sjuksystern böjde
sig över 58-an för att undersöka hans
skador, då Iog hela hans smutsiga och
blodstänkta ansikte som av en
överjordisk glädje. — Det var en ny
storhet att räkna med, som han funnit just
som han höll på att mista den, en
strålande stor gåva i hans fattiga, jagade
tillvaro — det var livet, det usla
förkättrade livet rätt och slätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
