Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 C. O. NORÉN
jag vilja sätta Carex arenaria, Calamagrostis neglecta och
Calamagrostis epigejos.
Carex arenaria är en utpräglad dynväxt.1 Den förekommer på
alla större dynområden vid Vänern och utgör en för dessa
karakteristisk företeelse med sina vanligtvis i snörräta rader stående skott (fig.
2). Hos dess långa, grofva utlöpare kan »Lökkedannelse» stundom
iakttagas. Carex arenaria synes för sin trefnad fordra en smula mera
fuktighet än Calamagrostis-arterna, hvarför den vanligen förekommer å
den lägre delen af dynen (fig. 3), under det Calamagrostis ersätter den
högre upp.
Calamagrostis-arter isynnerhet C. neglecta och C. epigejos (fig. 1)
synas på Vänersträndernas dyner spela ungefär samma roll som
Ely-mus arenarius och Psamma arenaria på hafskustens. Deras
visserligen ej synnerligen långa, men talrika och tätt sammanflätade utlöpare
med riklig birotbildning binda sanden utmärkt och deras xerofila
karaktär i allmänhet (smala, sammanrullbara blad och kring stammens nedre
del kvarsittande bladslidor) gör, att de kunna uthärda ganska stark torka,
hvilken egenskap kommer väl till pass, då, som stundom händer, deras
rötter delvis blottläggas af vinden. Märkligt nog utgör just en
Cala-magrostis-axX. (C. longifolia) en af de viktigaste sandbindarna på Michigans
stränder. 2
En annan på dynerna vanlig växt och tillika en af dess
egendomligaste är Rumex acetosella. Den når här en förvånande
storlek på grund af sina åt alla håll utlöpande mer än meterlänga rötter;
att uppgräfva ett helt exemplar torde vara nästan omöjligt. Rötterna
kunna långa sträckor förlöpa alldeles trådsmala, men plötsligt
förtjockas de och bära en rad i sanden oftast till största delen begrafda bleka,
etiolerade skott. Frän en dylik punkt kunna nya snart sagdt ändlösa
rötter utgå och som sambandet med moderväxten ganska länge
bibehålles genom de sega rötterna, kan en enda planta betäcka ett stort
område. Att en sådan växt i hög grad bidrager till sandens bindande
är naturligt. Andra här förekommande växter med utlöpande rötter
äro Epilobiitm angustifolium och Rubus-arter. I synnerhet den förra är
1 Beträffande dess morfologi och biologi se t. ex. Celakowsky, Morphologische
Beobachtungen (Sitzungsber. d. kgl. böhm. Gesellsch. d. Wissenschaften in Prag 18.81,
p. 238), Warming, De psammoph. Form., p. 180, Raunkiær, De danske
Blomsterplan-ters Nat. Hist., p. 465, Joh. Erikson, Sandfloran i östra Skåne, p. 26 samt samme
förf., Om icke geotropiska och negativt geotropiska rötter hos sandväxter (Bot. Not.
1894, p. 137).
2 Cowi.es, 1. c. p. 192.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
