Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
tjenar antagas som en egen medelart mellan Arabis petræa
och Sisymbr. Thalianum 3 helst öfvergångar icke blifvit funne.
9. Viola umbrosa. Den stora öfverensstämmelsen som
herrskar öfver allt i den arktiska zonens vegetalion är redan
förut känd. Skandinaviens nordliga och alpina trakter hafva
knappast någon art, som ej tillika förekommer i de arktiske
länderne. Sa är förhållandet icke blott med de äldre
Linnæ-anske vexterna, ulan äfven de i sednare tider uptäckte
hafva samtlige nästan samtidigt blifvit funna i de öfrige arktiske
länderne, såsom de Wahlenbergske, Eriophorum
Chatnis-sonis, Saxifraya hieracifolia3 Braya alpina *), Sisymbrium
Araboides, Artemisia norveyica (på klippiga Bergen i
Nordvestliga Amerika); ytterligare bevis derföre lemna Viola
umbrosa, Stellaria alp estris , Rubiis c äst or ens, alt förtiga
sådana arter, hvars synonyrnie redan är känd och uptagas i
Siberiska och Amerikanska floror. Viola umbrosa är utom
Skandinavien äfven hemmastadd i N. Europeiska Ryssland
(Fischer! in litt. V. borealis Weinm.! in Linn. et FI.
Pe-trop.), öfver hela nordliga Siberien (V. Gmeliniana d\?
cordifolia Dec. Syn., V. suavis Fisch., V. salina
Turczanni-noff.!) och i Canada (V. Selkirkii Goldie). — V. epipsila
synes hafva samma geografiska utbredning.
10. Viola hirta. Den vid Upsala allmännaste formen
af denna är lågvext och har de mellersta kronbladen bara;
den passar fullkomligt till V. collina Koch. Syn. — Som art
bör den likväl aldrig skiljas och äfven Reichenbach hänför
den som afart till V. hirta. Till den hör ock Engl. Bot.
t. 894.
11. V. canina Engl. Bot. t. 620 hör till underarten V.
silvatica. Om man än skiljer denna som verklig art,
kommer i min tanka ändå V. montana att förenas med den
egentliga V. ccinina. V. Uuppii står också vida närmare
sistnämde än någon af de ljus-eller hvilblommige. Att Bertoloni
i sin FI. Ital. ej känner dessa Nordiske vexter är
lillräckeli-gen klart af dess citerande af synonymer.
12. Cucubalus maritimus skiljes nu ånyo af. Hooker i
dess Engl. Flor. ed. 4, hufvudsakligen efter fröen, som yngre
på d.en äro violetta, men på C. Behen hvita. I min tanka
ligger den väsentligaste skillnaden i dess perennerande stjelkar
(den ären suffrulex humifusus), hvadan ock i alla bladvecken
om hösten utbildas små bladrosetter (ofullkomliga knoppar), som
följande året utvexa till nya grenar. Pistillerne och fröhu-
*) De arktiske slägteine Braya, Blalypclulttm och Eutrema utgöra \M/a
vår öfvertygelse ett enda naturligt, ocli utoin de mer eller mindre
utbildade skidorne äro de svära att skilja som arter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
