Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Från Umeå togo vi den 2 Juni vägen nordost inåt
landet, och förbi Gästgifvaregårdarne Hissjö, Tafvelsjö, Rödå,
Degerfors, Hjuken, Ekorreselet och Ekorreträsk framkommo vi d.
4:de till Lycksele. Den 13 mil långa vägen dit från Umeå
var i allrahögsta grad besvärlig, såsom körväg betraktad; få
voro de ställen der, ur den förtvinande och enformiga
tallskogen, några leende utsigter vid kanten af elfven eller små
insjöar visade sig, och lika torftig var vegetationen. Salix
Lapponum, nigricans och phylicæfolia vecklade nu ut sina hängen,
Eriophorum vaginatum och polystachion blandade sin hvithet
med Andromedæ polifoliæ skärhet, och Stereocaulon
paschale täckte med sin täta skorpa de sandiga skogsmarkerna. Rubus
arcticus och Viola epipsila började bli allmänna, V. canina
försvann småningom. Vid Ekorreselet (sista stationen i
Westerbotten) mötte Salix myrtilloides, Calamagrostis lapponica och
Carex globularis; Ledum pal. β latifolium och Betula nana
fyllde kärren, och af Sal. nigricans förefans många monströsa
stånd, der ståndarne utvuxit till klubblika massor än 2-flikade,
än blott 2-delade med hvardera fliken knappbärande, båda
formerna om hvarandra. Botrychium rutaceum och Lycopodium
alpinum observerades dessutom.
I Lycksele vid Ume-elfven belägna kyrkoby tillbragte
vi 6 angenäma dagar, minnesvärda ej blott för den
utomordentliga gästfrihet hvarmed vi der bemöttes, utan ock för de fynd
vi der gjorde. Sjelfva platsens läge är ej naturskön. Just i
brynet af den skog, som i en oöfverskådlig massa fyller
trakterna mellan Ume- och Öhr-elfvarne, ligger den så kallade
Surdikesmyren, steril och ödslig, men märkvärdig derföre att det
var här, som Wahlenberg först fann Salix versifolia. Det
lyckades mig dock icke att, oaktadt flitig efterforskning, finna
reda på den, lika litet som på Carex parallela, hvaraf Prof.
Zetterstedt ock blott funnit ett hanstånd! Dessutom
förekommo derstädes S. myrtilloides, hvilken nu som bäst
utvecklade sina sköna gullgula hängen, Viola epipsila med krithvila
blommor och ovanligt stora blad, Scirpus cæspilosus, som nu
började allestädes blifva allmän, och Schoenus albus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
