Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Rubus thyrsoideus är med sin forma vireseens gränsen
emellan båda sectionerna.
Till tredje gruppen höra R. corylifolius, nemorosus.
Waldbergii ocli pruinosus eller de s. k. arter, som äro
svårast alt bestämma, emedan de hafva en sådan mängd
öfvergångar, alt de hi|tills uppgifna karaktererna sällan
eller aldrig träffas tillsammans.
Anm. 3. Rubi fruticosi typiska form är »«
lillora-lis» och om man ifrån den följer dess många
mellanformer, först till skogsformen — ß sylvalieus — och så
längre — följer den från de flacka, klippiga
badstränderna uppåt de mossiga, fuktiga skogarne; så kommer
man slutligen ulan ringaste spräng till författarnes R
sub-erectus. På för sol och vind öppna ställen blir hos
della slägte hårigheten starkare och ljusare, binden tjucka,
läder-artade, växtens ört-artade delar i allmänhet (t. ex.
blomskaften) mera vedarlade ; äfven vippnn emottager
inverkan deraf och blir sammansatt och laggarne blifva
vanligen mera starka och krökta. Ju mera växten drager sig
undan vind och sol, kommer i skugga och lugn eller
ifrån den torra lokalen till fuktig, så blir bärigheten
svagare och grönare, bladen tunnare och mjukare, vippan
mera enkel, laggarne färre, svagare och rakare samt
växten i allmänhet mera ört-artad. Från dessa allmänt
erkända sanningar har jag utgått vid sludiet af
Rubus-släg-tet, dessa hafva ock utgjort grunden till ofvan lemnade
uppställning af dess arter och former.
Tager man under närmare granskning; de ofvan an—
o no
förda utmärktare formerna af R. frulicosus, så finner man
lätt att de antingen alla tre skola skiljas som arter eller
ock alla tre förenas. Del förra är en orimlighet, emedan
man med rätla bar insett alt ß sylvalieus tydligen endast
är en skogsform af litloralis, all emellan dem häda en
mängd former förekomma. Afståndet emellan den
utmärktare litloralis och deri utmärktare sylvalieus är dock
vida slörre än emellan denna sednare och författarnes
suberectus, emellan hvilka båda också en oafbruten kedja
med förmedlande former finnes. Jag bar icke funnit
någon enda karakler för suberectus konstant och när syl—
vaticus och suberectus vuxit tillsammans, har jag ofla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
