Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34(3
otto gertz
Gipsavsättning hos mossor förekommer även å de bjärt röda
kullarna i Andrarum - slagg- och askhögarna — med sina rester av
bränd, urlakad skiffer. Dessa relikter från den förr så idoga
industriverksamheten i trakten, gigantiska i sin utsträckning och lika
miniatyr-berg, som nå en höjd av ända lill 20 meter, utmärka sig genom sin
egenartade vegetation,10 ocb de isolerat där växande individen av
Poly-trichum commune ocb P. jimipcrinum bära i bladspetsarna större eller
mindre konkretioner av gips. En liknande gipsförekomst har jag även
iakttagit hos Polytrichum commune på de stora askhögarna vid Höganäs.
De här beskrivna kemiska och fysiologiska företeelserna —
särskilt den extracellulära avsättningen av gips- och järnföreningar hos
mossorna - slå i närmaste samband med del sätt, varpå dessa växters
vattentransport försiggår. Medan denna process hos kärlväxterna är
lill sin natur reni inre och sker genom kärl och trakeider, förekommer
10 Omnämnd i Svenska Turistföreningens resehandbok, Skåne (Gertz, 1933,
p. 28), och utförligt beskriven i Skånes Natur (Gertz, 1941, p. 10 ff.). De röda
backarna av bränd, urlakad skiffer lämna ett särdeles karakteristiskt inslag i
landskapsbilden, och även deras flora, vilken endast omfattar ett ringa antal arter —
däribland som karaktärsväxter Aira flexuosa, Chamaenerium angustifolium och
Uieracium cfr. murorum — företer som nämnt ett säreget utseende.
Anmärkningsvärt är, alt denna torftiga vegetation icke eller endast lokalt — i sänkor mellan
högarna — utbreder sig lill en mera sammanhängande matta. Ännu gamla,
hundraåriga askhögar visa samma karakteristiska växtsätt med isolerat stående, ofta
kompakta, tuvlika individ, mellan vilka det av järnoxid röda substratet bjärt lyser fram
likt tropikernas röda lateritjord - en egenartad aspekt, som ej saknar sitt inslag
av fägring, då de höga Chamaenerium- och Hieracium-stånden befinna sig i full
blomning och med sina präktiga, gula och röda blomsamlingar bilda en färgstark
kontrast mol omgivningarnas ängs- eller hedartade vegetation och lundarnas gröna
lövmassor.
En tendens all breda ut sig till mera sammanhängande mattor gör sig dock
med liden gällande — särskilt hos (’.ultuna vulgaris, som efter hand här inställer sig,
såsom i depressioner mellan högarna, varifrån denna växt ofta sprider sig ett stycke
upp åt de sluttande nord- och ostsidorna.
Hos de allra äldsta askhögarna utplånas emellertid växtlighetens nu nämnda
ekologiska särart, och på grund av en efter hand ändrad kemisk beskaffenhet hos
marken i förening med uppträdandet av mylla vinner skogen terräng. Denna klättrar
sakta men säkert uppför de branta höjderna, och med den håller en rikare
busk-och örtflora sitt intåg. Till slut täcker vegetationen åter fullständigt den mark,
varifrån den länge varit fördriven.
Elias Fries omnämner från askhögarna Bromus racemosus (1817, p. 45): »Ad
Andrarum in collibus aluminosis. Ob solum sterilissimum loco indicato unicum fere
Vegetabile el habil u pumilo Bromi mollis ß nani Vegetationen där har, som synes,
högst avsevärt förändrats sedan Elias Fries’ tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
