BOTTENHAVSFISKARE IS tade för min blick som nästan ett personligt väsen med en personlig historia i klart dramatisk form. Det är just denna omständighet som gör, att jag vågar till läsaren framställa en vördsam anhållan att läsa dessa noveller som en sammanhängande roman och alltså icke börja i mitten eller slutet eller låta locka sig av en rubrik, som kan tyckas lovande. Jag har nämligen den, kanske naiva, förhoppningen, att den, som trofast följer bilderna från Jonas Ångermans revolution ute på Öbacka läns kust vid slutet av 1800-talets mittkvartal, skall få uppleva liksom ett enda öde, ett icke individuellt utan socialt öde; skall få blicka in, genom alla de förbiskymtande individuella fasetterna, i ett socialt medvetandes drama; skall få uppleva, hur en liten del av vårt land på ett halvt sekel andligen förändrats. Det har nämligen slagit mig, sen jag själv läst igenom de halvt glömda historierna, hur allt individuellt av mig rent instinktivt redan vid denna tid inriktats mot gruppens gemensamma liv, och den princip, jag följt vid ordnandet av historierna, har just varit att söka få fram rörelsen, utvecklingen. I syfte att ytterligare underlätta en dylik helhetssyn har jag bifogat några schematiserade kartor för att ge den länsbild, jag önskar ingraverad i minnet, och där händelsernas huvudplatser markerats. I hopp att läsaren icke betraktar dessa ord som något ingrepp i hans fri- och rättigheter utan bara som en liten hemlighet, i bästa avsikt meddelad av yrkesmannen, och som han kan rata, om han finner för gott, överlämnar jag så novellerna att sköta resten själva.