6 LUDVIG NORDSTRÖM hamner hit, sa Janne Locknéus, och får si Ångermans kokhuset ensamt i hamna, som ligger i östan och västan, liksom kapellet, så var det en sak, att dom tror, det är främsten i hamna, som bor där, änskönt ändock det knappt är en hamnbo, efter han är från lands. — Ja, det var en sak det, sa en tredje, att är det så, att Ångerman nekar ändra, så få vi lov bygga i östan och västan alla, som bygger efter denna dagen, för aldrin var det passerligt, att han ensammen ska ha annorledes än hamnborna har. Sedan de på detta sätt med ord och tal klarat ut sina tankar, gingo de norr ut. De gingo emellertid inte i samlad trupp och inte heller fort. Utan först gick Janne Locknéus, en bit efter kommo ett par andra, släpande benen, några stannade i gistvallarna och pratade, men hur det var drevo dock alla fram, men så, att det syntes, som om de nästan av en slump kommit dit. Janne Locknéus skulle vara talman. Det var stilla på havet och i luften, som välvde sig oändlig över skärgården med dess röda öar och blanka vatten, och sommarnatten rördes ej. — Du är rakt trägen, Ångerman! sa Janne Locknéus åt offret, som arbetade, så svetten lackade. — Hä! svarte han. — Tänk du resa stugan ensammen? — Tänk fäll det! genmälte Ångerman och arbetade vidare. Paus. — Jag tror rakt, du bygg dig ett kapell! öppnade Janne Locknéus igen.