122 LUDVIG NORDSTRÖM När Johanna hörde, att han skulle på sjön efter ett sådant förebud, blev hon från sig och tillkallade hamn-bor, som appellerade till Hamn-Föreningen av 1782, vilken i sin par. 1 stadfäste som följer: »Ingen omå från Hamnen utro med Skotar till Bartholomeii tid förrän kl. 7 om aftonen och sedan kl. 6, så länge Fisket påstår, och då gifwes därom tecken i Cappells Klåckan. Bryter någon däremot, ware förfallen till åtta skillingar specie hvvarje gång detta skjer. Till enahanda och lika böter är den förfallen, som utom Hamnlagets wetskap och bifall utror till Fiske i Mörkret eller Stormväder, dock står hwar och en fritt utfara på Sjön, eller något dröja, allenast utresan skjer medan dagsljuset warar, till undwikande af olägenhet af Sättningar öfwer hwarandra.» Men nu hade det med ens blivit mörkt som i slutet av augusti, och enstaka stjärnor stora som koögon blinkade, luften var laddad med olycka, och inte en själ i hamn ville våga sig ut på sjön en sådan kväll. Jnte heller ville de tillåta någon annan göra det, dels emedan den ensammes mod skulle bli en mätare på deras feghet, dels emedan det liksom låg en känsla överallt, att nu stod strömmingen tätt som knivsudd i vattenbrynet och gnistrade längs kusten, och man missunnade en ensam att fiska. Det var, som om Ångerman i sitt inre sett denna syn, och han var omedgörlig. Till slut kom Janne haltande; och tystlåten som han var, kiev han ner i båten; inom ett par minuter rodde den om uddarna i blåmörkret och försvann i den stora tystnaden. Natten blev osedvanligt stilla, himlen rensade, och det var stjärnklart; gång efter annan var Johanna på