K O T T !•: N HAVSFISK A R E möget hus. Gud vare hans syndiga själ nådig. Ty en syndare var han, den gamle fiskargubben. Då pekade Ångerman finger åt honom uppifrån himlen och sade: — Du skicka mej nog till helvete, din uschlie stackare. Och så visste du int så myttje som äss nå helvete fanns. Och så tro du, Gud sitt jussom en ann prost här i himmelrike, och så var det Ångerman, som sitt där! Ja, vure jag där i Tvärhamn, din förbarmade prästasjäl, så vet du, jag skulle laga, så du inte satt där i gungstola och rökte cegar och expiere folk till helvete. Utan arbeta skulle du och vete så pass som att Gud, han gå omkring på jorden, och det ska va håle till präst, som ska vara god till å skicke han till helvete, köss mej! Och som han sagt detta, började begravningen i Tvärhamn. § 4. Ångerman såg upp och såg alla himlens härskaror lysa och skimra i det eviga ljusets fest. Det susade och spelade och sjöng omkring honom, hurrarop skallade, och från alla världar stego de dödas själar som rosenskyar. Då pekade han ner på Tvärhamn, där alla hamn-bor voro svartklädda och högtidliga och änkan stod på bron i gammalt tjockt svart siden med psalmbok och vit näsduk i hand och neg och tog alla begravningsgästerna i hand. — Så dom åbäka sej, toka där! sade han. — Dom si int, va vi si, svarade Söderberg.