Vi, vi äro äldre än ni,
jordens barn, ni stolta, ni unga.
Kaos' uråldriga röst äro vi,
Kaos' oformliga sång vi sjunga.
Vi, vi äro moln på flykt,
vi äro vind, vi äro vatten,
klagande vekt, klagande skyggt
långt genom svarta senhöstnatten.
Vi, vi äro lögn och lek,
rolös ropande lek med tårar.
Månen, vår herre, står trånande blek.
Han, kung Vesäll, drar oss och dårar.
Jordbarn - när regnet blir hårt,
härdar och ljusa hem ni bygga.
En makt han ni, som skrämmer oss svårt -
hårda stålet i händer trygga.
Kom, drick oss ur månens skål,
smaka den bleke förtrollarens safter,
kasta vid vägen ert fasta stål,
sänk er i Kaos' formlösa krafter!
Men åt solen i stormande höst
bygga ni tempel till skydd mot natten.
Vi söka ve som en rusande tröst -
vi äro vind, vi äro vatten!
