Nattens dop av djupet,
du, i vars flöden
anden tror sig snudda vid
det hav som kallas döden -
det är livets hav han rör,
livets bävansvärda
bortanför...
Skänk din dvalas gåta!
Långsamt jag stiger
i det underjordiska
dimmiga vattnet ut
det som osett sköljer
vårt dagslivs rötter,
det som bär
vårt dagslivs skum -
det ur vars mörker
lyfte sig vaknad,
alltför djup för vad tanken vet,
kroppens fina, vördnadsvärda,
mäktiga, mäktiga härlighet.
Skänk din dvalas gåta,
skölj från min ande
den gångna dagens vissnade
rester och damm!
Död, som ger livet,
låt mig åter dyka
livsförnyad i ljuset fram!
