Du liknar snäckan i kylig damm,
där aldrig solstrålar strömma.
Hon kryper aldrig ur skalet fram,
hon kan ej fängelset glömma,
hon kan blott gömma
sitt djupsta väsen
och stordåd drömma
bland vattengräsen,
men aldrig helt
och ouppdelt
sig själv i ord eller handling tömma.
Ditt tal är bräddat med ironi.
Du söker skyla
med låtsad kyla
den livets värme, som bor däri.
Men rösten bävar
i sällsam vekhet.
En rodnad svävar
bakom kindens blekhet.
Ett eldhav brinner
i hemlighet
där ingen vet,
dit ingen hinner.
Du är för spröd och för känsligt vek
för alla missljud som skära:
du måste pansar bära
i livets hårdhänta lek.
Du liknar snäckan i kylig damm,
som aldrig kryper ur skalet fram,
så ouppnåelig,
så oförståelig,
att ingen kommer dig nära.
