Gnistrande knarrande skare hård.
Ensam, ensam är nattens rymd över vita vägar.
Mig fyller bister törst
till vinterrymden.
Springer du snart ej för foten upp,
djupa jordkalla vatten, värld som ibland mig isat,
de starka mörker som
min stjärna gömmer?
Då skall du hisnande hårt och rent
dränka ruttnande lögn som fordom du skonslöst gjorde.
Var är du, bittra hav
av is och sanning?
