Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gallen, S:t.
177
vår förra korta sammanvaro, ocli bad om ursäkt att, då lian
var den ende, som jag kände här, ocli vi voro så nära grannar,
jag tog mig friheten helsa på, samt utbad mig att, till tidens
fördrifvande under mitt oförtänkta qvardröjande i S:t Gallen,
få ibland samspråka med honom. Han yttrade, det han kände
igen mig, och några få ord till, men tycktes medelmåttigt
smickrad och föga road af mitt besök. Jag lät mig ingenting
bekomma, började tala 0111 hvarjehanda obetydligheter och hade
efter en stund den tillfredsställelsen att märka det hans
miss-lynthet började något vika och lemna rum åt icke precist
belåtenhet, men åtminstone något, som jag trodde mig kunna
anse för ett slags human likgiltighet. Längre ville jag ej fresta
min lycka den gången, steg upp och tog afsked samt utbad
mig att också någon gång få se honom lios mig. Han tackade,
följde mig till dörren, och lians afsked var vida mindre
surmu-let än hans första helsning. Det var redan något.
"Om förmiddagarne var Gustaf Adolf vid dåligt lynne och
i allmänhet otillgänglig: med qvällen påkom honom munterhet;
och så tyst han förut om dagen varit, så pratsam blef han då,
utan att likväl någonsin förråda sig, eller, rättare, .sin forntid.
Ett öfverraskande undantag från hans vanliga förmiddagslynne
bevekte honom en dag att fråga mig om jag liade lust göra
en tur genom den af marknadsfolk uppfyllda staden, då ban
ville vara min vägvisare (han gick eljest högst sällan ut). Jag
vägrade naturligtvis ej, och vi arbetade oss fram mellan
marknadsstånden bland det brokiga livimlet af främlingar och
stadsbor. Dessa sistnämnda fästade alldeles ingen vigt vid
konungen: några helsade visst på honom, men belt vårdslöst; större
delen gingo honom förbi utan att lyfta på hatten.
"En stund af qvällarne, sedan Gustaf Adolfs glada lynne
inställt sig, vistades ban vanligen nere i samtalsrummet, der
jag ej dröjde att infinna mig. Värdens båda döttrar, ett par
temligen hyggliga flickor, voro i allmänhet de enda som dervid
visade sig, ty värdshusets grofkorniga gäster höllo sig helst i
källarsalen, der man drack och rökte. Under dessa partias
c.arrées tokades man vanligen högst ogeneradt med den gamle;
ocli munterheten, hvari jag äfven deltog, var det jag
egentligen hade att tacka för den förtroligare fot, på hvilken jag
lyckades komma med honom, som under dessa aftonstunder
likasom gaf på hand på rättigheten att närma sig honom. En af-
Sv. Minnen. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
