Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norge.
387
Norge har ifrån de äldsta tider befunnit sig i mera eller
mindre nära förbindelser med Sverige. Det beboddes
ursprungligen af samma folk, och dess forntida religion och
samhällstillstånd likna i de flesta fall vårt eget. Deruti voro dock
Sverige och Norge olika, att något allmänt nationaltempel,
såsom helgedomen i Gamla Upsala, icke fans i det sednare
landet, och följaktligen icke heller någon på besittningen af en
sådan grundad konungamakt. Först sedan Harald Hårfager
underlagt sig de många småkonungarne, framstår Norge såsom
en enda monarki vid sidan af det svenska och danska väldet.
Detta skedde vid början af 900-talet. De tre rikena stodo
sedermera jemte hvarandra såsom ett nordiskt statssystem, till
dess att kristendomens införande förändrade hvartdera rikets
v
inre förhållanden. Norge och Sverige voro under dessa tider
aldrig förenade, men väl Norge och Danmark, då konung Knut
den Store lyckades afvända det norska folkets sinnen från
deras konung, Olof den Helige. Norge blef då en del af konung
Knuts stora monarki, som äfven omfattade Danmark och
England. Efter hans söners tidiga död återkom Olof den Heliges
son, Magnus den Gode, erkändes för konung och var på väg
att äfven bemäktiga sig Danmark, hvilket land blott med möda
försvarades af Sven Estridsson. Norge förblef ett eget rike
intill drottning Margaretas tid. Dess konungar härstammade,
ehuru stundom på sidolinien, ifrån konung Harald Hårfager,
hvilken sjelf åter ledde sina anor från den i Sverige ryktbara
Ynglinga-ätten och genom denna slägt ända upp till Odén.
Harald Hårfagers ätt utslocknade med Margaretas son, konung
Olof, år 1387. Under denna tid hade fred och krig emellan
Sverige och Norge omvexlat. Gränserna voro obestämda ocli
krig uppstodo ofta i anledning deraf. Det nuvarande
Bohuslän (som då innefattades under benämningen Viken), Wermland,
Dalsland och i norr Jemtland ocli Herjeådalen, räknades af
norrmännen till deras land och voro också för det mesta
dermed förenade. Jemtland och Herjeådalen voro likväl under
konung Olof Skötkonung svenska landskaper, men gåfvo sig
vid slutet af Stenkilska ättens tidehvarf under Norge. I
Wermland krigade Harald Hårfager med konung Erik Emundsson,
och landet var mera norskt än svenskt. Det var nämligen den
till Norge gränsande delen af Wermland, hvilken först odlades,
och det var just derifrån, som Ynglinga-ätten inkom i Norge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
