Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wiborg.
709
lian af landshöfding Lindhielm med mildhet behandlad, men
utan att deraf bevekas till medgörligare åsigter. I början af
1703 skref ban till konungen och begärde sin syssla tillbaka
och sin sak medelst formligt kyrkomöte afgjord. Lindhielm
skulle framskaffa brefvet; men af fruktan att förtörna
konungen, skickade han det i stället till rådsherrarne. Dessa tyckas
ej heller hafva framlemnat detsamma. Men i stället afsändes
från Boëthii hustru till konungen en böneskrift om nåd och
befrielse för hennes man, och Carl biföll. Men när
underrättelse derom anlände till Wiborg, vägrade Boëthius att emottaga
den erbjudna eftergiften. Ett hans bref d. 11 Dec. 1704 till
konungen framställde skälen och åsigterna. "Det är icke jag11,
sade han, "utan min hustru, som anhållit om den nu gifna
nåden. Men det är jag, som är förmyndare öfver henne, och icke
hon öfver mig. Detta sednare är ingen på hela jorden, utan
blott Jesus, min frälserman. Han kan också, när han vill,
frälsa mig ur konungens och ur alla förföljares händer. Jag
behöfver alltså icke tigga nåd, hvarken hos konungen eller hos
någon menniska, allraminst genom min hustru." 1 detta bref
vidhåller han, att han anser 1693 års riksdagsbeslut "som ett
affall från den rätta kristeliga trosbekännelsen och som ett
förskräckligt afguderi". Under ett prestmöte i Wiborg hade
Boëthius både mundt- och skriftligen utfarit i samma anda och
med bittra ord. Rådet inberättade alltsammans till konungen
och föreslog, att Boëthius borde insättas på Danviken. Carl
biföll, och saken gick i verkställighet. Snart flyttades han dock
till Barnhuset och fick åtnjuta mycken frihet. Man hör honom
hädanefter sällan omtalas, och han tilläts snart att flytta till
Westmanland, som en nu mera oskadlig person. Vid hans
frånfälle, i Febr. 1718, gåfvo Ulrika Eleonora och Arvid Horn
bidrag till begrafningskostnaden.
Tre verst utanför Wiborg ligger en stor park, kallad Mon
Repos. På detta aflägsna ställe, dit intet buller från den yttre
verlden framtränger, är Wäinemöinens, den finska sagohjelten,
staty upprest. Mossbelupna tallar och granar växa deromkring
och förläna platsen en prägel, som fullkomligt harmonierar
med det tankfulla och begrundande i den finska vishetsgudens
skäggiga ansigte. Med den nationella kantele’n i hand sitter
Wäinämöinen här, höjande blicken mot himmelen; hvarje
ögonblick är man benägen att tro, det han skall gripa i instrumen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
