Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 108 —
mera legato och därjämte så att, såsom han uttryckte sig,
tonen «förfärdigades med fingrarna», varvid han tänkte på
driller och förslag. Till lynnet godhj ärtad ända till
slapphet, var han mycket vårdslös mot sig själv, vilket ju ofta
brukar vara fallet med spelmän. Också var han mycket
avhållen för sina roliga berättelser och anekdoter, vilka
han i oändlighet och på ett högst fängslande sätt kunde
förtälja. Då han vid spelning under pauserna återgav den
ena spännande berättelsen efter den andra och hans publik
med hela sitt intresse, med den ena skrattsalvan efter den
andra belönade hans förmåga på detta håll, hade han ock
i och med detsamma erhållit den vila och rekreation han
behövde. Vida känd och berömd för sina kvicka infall och
svar, hade han alltid sina berättelser till hands i det rätta
ögonblicket och vid det rätta tillfället, något som även
möjliggjordes genom hans goda minne av händelser, bl. a.
även sådana, som han själv upplevat. Då en gång baron
F. Linder från Svartå, numera avliden, frågade honom
«Vem är Ni?», svarade han: «Jag är de levandes och
dödas musikant». Linder erfor senare, att han även var
klockringare i Lojo.
I grund godhjärtad var Rosendahl själv aldrig lycklig.
Han bar tydligen på en inre sorg: hans fästmö dog vid
unga år, och han blev för alltid ogift. Han hade med sitt
yrke kunnat skapa sig en förmögenhet, men hade ej lärt
sig konsten att spara.
Några prov på hans humoristiska berättelser må här
anföras. Han hade sålunda bl. a. på ett bröllop hört, att
hans spelkamrater från en annan ort ingått ett förbund i
syfte att få Loj o-spelmannen överlastad och därigenom
besegrad, varför han var på sin vakt. När sedan den
övliga «bränvinsflaskan för spelmännen» framställes, låtsar
Rosendahl bli glad och börjar slå i åt sig och de andra
spelmännen, varvid han, hållande glaset inuti näven,.synes
tömma det ena glaset efter det andra. I verkligheten var
hans glas hela tiden tomt, men åt kamraterna slog han
bräddfulla glas. När sedan vigningspsalmen enligt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
