Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 111 —
stråkhand, Lundgrén och zigenar-Ellu (avliden, av Roos’
gamla spelmanssläkt; två bröder äro f. n. spelmän och en
anförvant är anställd vid Filharmoniska orkestern) voro
oövervinneliga.
Stenman var vigilant och stark; detta syntes t. ex. flere
gånger vid uppkommet slagsmål, då han, ehuru spenslig
till växten, trädde fram, fattade ett tag och genom sin
kvickhet syntes prestera otrolig styrka, så att mycket större män
än han själv av honom samtidigt kastades åt var sin sida
(varvid han i verkligheten torde gjort skilda tag för
vardera), och då han lakoniskt tilläde: «Alla skall här också
börja slåss», drogo slagskämparna sig oftast skamsna undan,
till stor munterhet för publiken.
Att han vid spelning kunde hoppa baklänges jämfota
upp på ett bord, att han, som även var klockringare i Lojo
under 64 år, jämte G. F. Rosendahl ringt upp Lojo stora
kyrkklocka samt ett varv omkring axeln och tillbaka, —
klockan var då under reparation och kläppen löstagen,
vilket torde gjort den något lättare — ehuru den vid vanlig
ringning erfordrade fyra vana ringare, voro allt den tiden
mindre vanliga kraftprov. En gång hade förenämnda
Helenius på ett bröllop på morgonen tagit med handen över
Stenmans fiol och mumlat någonting, i anledning varav
Stenman, anande oråd, slagit honom en örfil, förklarande,
«Trolla nu, om du vill», varpå de åter blevo goda vänner
och ännu flere gånger spelade tillsammans.
— Omkring 1850 torde bröllop firats i en hel vecka
och t. o. m. däröver, ofta med fyra spelmän, som spelade
brudmarschen från var sin kärra (om vintern måste
spelmännen spela med påsvantar på händerna, då naturligtvis
endast långsamma marscher kunde ifrågakomma), så att
ingen hörde de andras spel; ibland gavs på spelmännens
fråga, huru musiken hördes, svaret (enligt ett gammalt
ordstäv): «det var liksom i ett brömsbo». Ofta funnos även en
eller två spelmän i brudens hem för att spela motmarschen.
De voro då färdiga att, på utkikpostens väntade utrop
«brudgummen kommer», stämma upp vanligen till Björne*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
