Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 199 —
nos tvenne sängar, som stodo ovanpå varandra, dubbelsängar
kallade. Längs östra och södra väggen funnos bastanta bänkar. I
hörnet, där de möttes, stod husets matbord med en klenare bänk
på motsatta sidan, långstol kallad. Sedan fanns en kärlhylla, ett
skåp, vattusån och grytstolen. Spiseln var stor, all mat kokades
i gryta, hängande på en trävind. Alla möbler voro omålade men
skurades varje lördag med sand och vatten, så att de voro skinande
vita. I kamrama voro väggarna rappade och målade med gulmylla.
Möblerna bestodo av bord, stolar, säng och skåp. Utanför stugan
fanns en liten trädgårdstäppa med något äppelträd, bärbuskar,
syrener och blommor.
Gården har gått i arv från far till son. Med säkerhet vet
jag, att far är den femte i ordningen inom släkten, som egt den.
För sex led tillbaka i tiden fanns det i byn en bonde, som hade
tre söner, och åt var och en av dem gav han ett hemman. En
av dem fick Nikus, han var min farfars farfars far. Gården har
också sin egen tomthistorie. En sägen berättar följande. En tomte
kom och knackade på stugdörren och sade: „Niku tipu släpp mig
in. Jag har tolv tunnor i barmen min.“ Bonden släppte in honom
och tomten var till stor nytta, ty han släpade allt möjligt gott till
gården. Men husfolket var skyldigt att sätta ett fat gröt varje afton
åt honom i stallknuten. Men en gång åt drängen upp gröten,
och då blev tomten så harmsen, att han flyttade bort, gården till
stor förlust.
Vi av vår släkt ha namn om oss att vara envisa och „pricisa“.
Men det har ock skäl för sig, ty här har nog förr fordrats envishet
för att hålla gården i egna händer, då sorg, fattigdom och olyckor
av många slag hemsökt den. Jag har hört följande om farmor.
Farfar dog ung, då ännu yngsta sonen var ofödd. Stället var i
skuld, ty han hade ej ännu hunnit lösa ut sina syskon. Att
uppfostra fem små barn och sköta hemman med stor skuld var ej
lätt, varför alla uppmanade henne att sälja allt för att själv kunna
leva utan bekymmer. Men hon höll envist fast vid gården,
arbetade och försakade. Hon och barnen fingo endast det
nödvändigaste, allt skulle sparas till skuldens betalande. Dessutom fick
hon kämpa mot olyckor t. ex. tjuvar. Inom sju år stals här nio
gånger. Till en jul blev hon bestulen på allt vad ätbart var.
Men hon gick igenom allt med sin orubbliga plikttrohet mot
barnen och gården. Skulle hon ej varit så självuppoffrande, så hade
vi nu varit hemlösa, jag menar utan ett sådant hem, där allas
hjärtan äro som fastnitade.
Sedan far övertog gården har den förbättrats på allt vis, ty
han är en duktig och ihärdig arbetare. Här ser allt bra mycket
annorlunda ut nu än förr i tiden. Det urgamla tegelbruket, som har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
