Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 60. Efter ovädret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Således tänker ni icke mera på att söka tvist med herr
de Saint-Aignan?
— Nej, herr greve. En utmaning har visserligen gjorts;
om herr de Saint-Aignan antar den, måste jag stå fast därvid.
Antar han den åter icke, så låter jag den förfalla.
— Och la Vallière?
— Herr greven har väl icke på fullt allvar trott, att jag
ville hämnas på ett fruntimmer, svarade Raoul med ett så
sorgset leende, att det framkallade en tår i ögat på denne
man, som så ofta lidit både av egna och andras smärtor.
Han räckte Raoul sin hand, vilken den senare livligt
fattade.
— Ni är således fullt övertygad, att det onda är
ohjälpligt, herr greve? frågade den unge mannen.
Atos skakade nu, även han, på huvudet.
— Stackars gosse! mumlade han.
— Ni tror, att jag ännu hoppas, sade Raoul, och ni
beklagar mig. Ah: ser ni, det kostar förfärligt på mig att nödgas
förakta den, jag älskar så högt. Varför har jag icke på
något sätt felat mot henne! Jag skulle då finna mig lycklig,
och jag skulle förlåta henne.
Atos betraktade med dyster uppsyn sin son. De få ord
Raoul yttrat tycktes som sprungna ur hans eget hjärta.
I detta ögonblick anmälde lakejen herr d’Artagnan.
Detta namn klingade på ett helt olika sätt för Atos’ och
Raouls öron.
Den anmälde musketören inträdde med ett obestämt leende
på läpparna. Raoul höll upp. Atos gick emot sin vän
med ett uttryck i sitt ansikte, som ej undföll Bragelonne.
D’Artagnan svarade Atos endast med en blinkning, närmade
sig därpå Raoul och fattade hans hand.
— Nå väl, sade han, i det han vände sig på en och samma
gång till både fadern och sonen, det tycks, som vi hålla på
med att trösta ynglingen?
— Och du, alltid lika god, sade Atos, kommer nu att bistå
mig i detta grannlaga värv.
Medan Atos sade detta, tryckte han d’Artagnans hand i
sina båda händer. Raoul tyckte sig märka, att denna
tryckning hade en helt annan betydelse än hans ord.
— Ja, svarade musketören, i det han strök mustascherna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
