Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 78. En vän till konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Åh! sade Fouquet, mera förödmjukad av den tjänst man
gjort honom än tacksam för den lyckliga utgång saken
erhållit.
— Men du, fortfor d’Artagnan, vänd till Aramis, du, som
beskyddar herr Fouquet, vill du icke också göra något för
mig?
— Allt vad du behagar, min vän, svarade biskopen med sin
lugna stämma.
— Säg mig då blott en sak, så är jag nöjd. Huru har du
blivit konungens gunstling, du, som blott två gånger i din
levnad talat med honom?
— För en vän, sådan som du, döljer man ingenting, svarade
Aramis helt slipat.
— Aha, gott! Säg då!
— Nå väl, du tror, att jag blott två gånger samtalat med
konungen, då jag däremot över hundra gånger talat med
honom. Det enda är, att vi gjorde en hemlighet därav, däri
ligger hela saken.
Utan att söka förjaga den nya rodnad, som denna upptäckt
utbredde över d’Artagnans ansikte, vände sig nu Aramis till
herr Fouquet, vilken var lika förvånad som musketören.
— Monseigneur, återtog han, konungen ber mig säga eder,
att han mer än någonsin är eder vän, och att den så präktiga,
så frikostigt anordnade festen av hjärtat glatt honom.
Därefter bugade han sig så vördnadsfullt för Fouquet, att
den senare, ur stånd att begripa något av en så klyftig
diplomati, stod där helt stum och orörlig.
D’Artagnan däremot trodde sig förstå, att dessa båda män
hade något att säga varandra, och han ämnade just lyda,
denna artighetens instinkt, som i dylika fall omedelbart jagar
på dörren den, vars närvaro är andra till besvär, men hans
brinnande nyfikenhet, som ännu mera stegrades av allt det
hemlighetsfulla, tillstyrkte honom att stanna kvar.
Nu vände sig Aramis vänligt till honom.
— Min vän, sade han, du minns väl konungens befallning
i avseende på inskränkningen av den mindre levern?
Dessa ord voro tämligen tydliga. Musketören begrep dem
ganska väl; han bugade sig alltså för Fouquet och sedan för
Aramis med en anstrykning av ironisk vördnad, varefter han
försvann.
Nu störtade Fouquet, vars stegrade otålighet knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
