Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 83. Fången och hans vaktare - 84. Löftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
680
- Vilken olycklig varelse! mumlade dovt musketören, i det
han för Raoul pekade på det av prinsen bebodda rummet.
84. LÖFTET.
pt hade d’Artagnan med sina vänner återkommit till
sitt rum, förrän en av soldaterna på fästningsgarnisonen
underrättade honom, att guvernören önskade få tala vid
honom.
Den båt, som Raoul varseblivit ute på havet, medförde till
Sainte-Marguerite en viktig depesch, ställd till
musketörkaptenen.
När d’Artagnan öppnat brevet, igenkände han konungens
handstil. "Jag förmodar, skrev Ludvig XIV, att ni nu
fullgjort mina order, herr d’Artagnan; kom i sådant fall strax
tillbaka till Paris och sök upp mig i Louvren."
- Min landsflykt är alltså slut! utropade musketören med
glädje; Gud vare lov, jag är icke längre fångvaktare!
Han visade Atos brevet.
- Du lämnar oss således? sade denne vemodigt.
- För att se varandra åter, min bäste vän. Raoul är stora
gossen, som nog ensam skall inskeppa sig med herr de
Beaufort, och som skall tycka mera om att låta sin far återvända
i sällskap med herr d’Artagnan än att tvinga honom att
ensam färdas två hundra lieues för att komma tillbaka till la
Fére; är det icke så, Raoul?
- Jo visst, stammade denne med uttrycket av en innerlig
sorg.
- Nej, min vän, avbröt Atos, jag skiljes icke vid Raoul
förrän den dagen, då hans skepp försvunnit vid horisonten.
Så länge han är i Frankrike, skiljes han icke från mig.
- Som du behagar, min vän, men vi skola åtminstone
tillsammans lämna Sainte-Marguerite; begagnen även I båten,
som för mig tillbaka till Antibes.
- Mycket gärna; vi komma aldrig nog snart bort från
denna fästning, och vi slippa aldrig nog snart den anblick,
som nyss gjorde oss så nedslagna.
De tre vännerna lämnade alltså den lilla ön, efter det de
sagt guvernören sitt sista farväl, och vid skenet av de sista
blixtarna, som allt mer och mer avlägsnade sig, sågo de för
sista gången fästningens vita murar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
