Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett nytt släkte.
Af
Wile.
I.
Låtom oss tänka oss, att vi efter
ett förfärligt skeppsbrott blefvo helt
omedvetet försatta på en ö i stora
oceanen. Då vi kommit till besinning
skulle vår första åtgärd vara, att söka
efter människor.
Vi upptäckte blommor af tusen olika
arter i sin skönaste fägring. Vi sågo
hela skogar af idel fruktbärande träd,
där vi njöto af de utsöktaste rariteter.
Rundt omkring oss vimlade det af
lif och rörelse från en onämnbar
mångfald af djur, från fula och
ohyggliga alligatorer till ‘ ståtliga och vackra
gazeller, giraffer m. fl. Med andra
ord en fauna och flora, som i
yppighet och rikedom öfvergår all
beskrif-ning.
Ett paradis, som icke saknade den
listigä ormen, men väl de »fallna»
människorna. Den dåraktiga tanken’,
att göra oss till suverän öfver de vilda
djuren, att exploatera
naturrikedo-marne för eget bruk, öfvergåfve vi
snart mot tanken’ på möjligheten att
finna människor. Alltså öfvergåfvo vi
»paradiset», för att ge oss ut på
spaning efter det vi lidelsefullt åstundade
att kunna finna, nämligen någon af
vårt eget släkte.
Vi gingo genom brännande öknar,
genom sumpiga träsk och vilda
skogar.
Slutligen kröntes vår spaning med
framgång. Långt borta vid en flod
sågo vi ett slags människor, som,
mycket olika oss, egentligen endast
väckte vår af sky. Det var
grottmänniskor, hvars lefnadssätt och vanor
mycket närmade sig djurens. Men
hade vi en gång funnit människor,
så var det väl ingen omöjlighet att
finna flera af olika raser, olika
lefnadssätt och vanor.
Vi fortsatte och snart upptäckte vi
andra raser, svarta, röda och gula.
De hade afskilt sig från hvarandra
i grupper och stammar, som lågo i
ständig fäjd med hvarandra om
äganderätten till villebråden, frukten och
vattnet.
Somliga af dem voro bofasta,
andra irrade omkring. De voro i
motsatts till grottmänniskorna religiösa
och dyrkade än fetischer, än lefvande
väsen; men de voro också krigiska,
fiendtliga mot andra, som icke till-,
hörde samma ras eller icke samma
stam, med samma höfding. Deras
lefnadssätt och ständiga stridslusta
föreföll oss motbjudande och grym.
Vi sökte andra människor och
träffade snart på hela folkslag med
ordnade samhällen, bestående af
millioner individer med moraliska och
sedliga begrepp, med pagoder och
religion. Med pelarhelgon som lefde ute-
slutande för sin lära och tro på
Kon-futse, Budda, Zoroaster m. fl.
Vi sågo själfplågande fakirer och
museimän, som lefde ett asketiskt
och tillbakadraget lif för att värdigt
bereda sig till döden och ett lif
därefter.
Men vi sågo mera nöd, mera elände
i detta religiösa samhälle än vi förut
sett hos de vilda folkslagen. Detta
kom oss att tänka: Ännu måste det
finnas människor med högre begrepp,
än hvad vi hittills träffat. Vi
frågade dessa människor om det ej fanns
andra folk med samhälleliga
förhållanden. De visade oss till västern,
där bodde de hvita och kristna.
Vi lämnade gulingarne och gingo för
att söka — barbarerna.
Här sågo vi ett folk med hög
kultur. Vetenskap, konst och
uppfinningar stodo i sin blomstring. Det
var den hvita rasen, och efter ett
flyktigt påseende trodde vi att vi funnit
människorna i högsta fulländning. Vi
sågo människornas storverk och vår
förtjusning stegrades. Nu hade vi
ändtligen funnit idealet för mänsklig
tillvaro.
Men äfven den vackraste medalj
har sin frånsida. Hittills hade vi
endast ytligt betraktat den hvita rasens
kultur. Vi hade sett de ståtliga
slotten med sin lyx. Vi hade sett de
skyhöga templen, hvilka genom sin
yttre imponerande höjd vore ett
tecken till, att därinne förkunnades en
religion, .upphöjd öfver alla andra
religioner. Det var kristendomen, de
hvitas religion.
Så sågo vi påfvar, biskopar, präster
och munkar. Helgon- och
madonnabilder, till hvilka millioner människor
vallfärdade för att kyssa den kalla
marmorn, och då föreföll oss äfven
den hvita rasen ynklig och naiv.
Det fanns några, som kallade sig
kejsare och kungar, löjligt utstyrda
och omgifna af en här beväpnade
människor, utklädda i brokigt färgade
bandstumpar. De förnämsta af dessa
kallades generaler och voro
utstoffe-rade med stjärnor på bröstet och
färgade hästsvansar på hufvudet. Hela
denna samling kallades militärer. Och
käjsarne, kungarne hade begränsat
vissa områden af jorden, öfver hvilka
de med sina militärers hjälp regerade.
Vi voro trötta på denna ståt, denna
utomordentliga lyx. Vi hade sett de
härliga palatsen, de gyllene gemaken
och vi frågade oss själf va: hvarifrån
kommer all denna härlighet?
Då fingo vi se en oerhörd massa
människor, somliga komma upp ifrån
jordens innandöme med ädla metaller,
kostliga klenoder, andra från stora
fabriker med de vackraste tyger, och
åter andra drogo fram jordens
produkter, de läckraste frukter, och
beredde dem till välsmakande rätter.
Men just de, som släpade fram allt
detta, de fingo mycket litet af
frukterna. De, som tillverkade tygerna,
de hade knappast kläder till skydd
mot kölden. Och alla jordens fram-
bragta frukter låstes sorgfälligt in i
stora förråd, dit endast ett mindretal
hade tillträde. Vi kommo snart
underfund med, att de, som byggt de
ståtliga slotten, de voro själf va
husvilla. De som tillverkade de vackra
tygerna, de voro nästan nakna; och
de, som frambringade jordens
produkter, de höllo på att ömkeligen
omkomma af svalt och nöd.
Likväl voro dessa af samma ras,
som de, hvilka bodde i gemaken. De
voro endast vanställda af öf veran
-strängning och umbäranden. Då vi
uttryckte vår förvåning öfver en sådan
sakernas ordning, fingo vi följande svar:
För många tusen år sedan var en
hög man ägare till hela ön. Han
lämnade den åt det fåtal människor,
som då lefde, med uttrycklig
tillsägelse, att alla skulle ha sin utkomst
af de naturrikedomar, som funnos,
och att ingen behöfde lida nöd.
Sedan reste han bort och har aldrig
mera hörts af. Då ingen visste hvem
han var, kallades han allmänt gud.
Det dröjde icke länge förrän
människorna började tyrannisera hvarandra.
Några, som voro de starkare och
visaste, gjorde andra till slafvar och
njöto frukterna af deras arbete. Så
hade det fortgått i årtusenden. En
gång, påstods det, hade ägaren sändt
sin son för att ordna och ställa till
rätta, men han blef dödad och hängd
för det han ville införa broderskap
och jämlikhet. Sedan dess hade åter
årtusenden förflutit och nu var det
icke nog med att den förtryckta
delen af människorna fick släpa och
svälta, utan de voro genom lagar och
författningar tvingade att också
försvara sina förtryckare. De sändes ut
i tusental, i hundratusental, i
millioner, att på det grymmaste sätt slakta
och förgöra hvarandra, utan att de
visste hvarför. Kejsarne, kungarne
och de, som regerade, ville det. De
arma offren trodde, att det var den
gamle ägarens vilja. Man inbillade
dem, att de skulle tro på honom, på
den upphängde, och så skulle de få
det riktigt bra q^ter döden. Prästerna
visade dem bilder och beläten, och
de trodde, stredo och ledo . . .
Vi hade sett nog, och vi frågade
oss: Finns det ingen högre ras af
människor ?
C®3
Svält i ro.
Då Roosevelt (uttalas: rosvält), den
amerikanska imperialismens och militarismens
och på samma gång det amerikanska
freds-byckleriets man, lyckades blifva omvald
till president, riktade signaturen Ivar till
den stora republikens proletärer följande
ironiska lilla kväde, som strax efter
presidentvalet stod att läsa i den
svensk-ame-kanska socialistiska tidningen »Arbetaren»:
Ja, Ro-svält är omvald, så svält nu i ro
Du arbetets son i ditt torftiga bo.
Helt säkert du vinner som förr, proletär,
De skönaste lagrar som svältkonstnär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
