Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Illustrerad Socialistisk Tidning.
ORGAN FÖR SOCIALISTISKA UNGDOMSFÖRBUNDET.
A.-B. Arb. Tryckeri, Sthlm 1905
Frida Stéenhoff (med porträtt). — Ett nytt släkte. — Enskärs=Lotta. Berättelse. — En
agitators minnen (med porträtt). — Felfinnaren—feltagaren. — Den goda Louise (med
porträtt). — Stålets lof. Dikt. — Till strids! till strids! — Gnistor. — Litteratur. —- Fri
diskussion. — Ur motionsfloden m. m.
Innehåll:
Frida Stéenhoff.
Det är det, som sätter adelsmärket
på en i de stora frågorna stridande,
att hon eller han står fast och icke
af lumpen feghet eller af begär att
»stiga» slår ömkligt af på sina
radikala meningar.
Tyvärr höra vi alltför ofta de
unga ropa så högt och fritt för
att redan vid medelåldern kvida
de gamlas’ am visor och föra den
passande moderationens talan.
Särskildt synes detta vara
öfverklass-radikalernas vanliga
utvecklingsgång, utveckling bakåt.
Och alltid skola vi upptäcka den
ynkliga personliga fåfängan,
begäret att komma sig upp som
den mäktigaste driffjädern.
Men de finnas äfven, som
icke svikit. Här en: — Frida
Stéenhoff bäi det sanna
adelsmärket i sin sköld. Då hon för
cirka 10 år sedan trädde fram,
riktade hon ett så hänsynslöst
slag mot »den civiliserade
trampkvarnen», mot den häfdvunna
uppfattningen af förhållandet
mellan man och kvinna och —
för kärleken, äfven den glada
sinliga, att alla »rättsinnade»
vände sig med sedlig förtrytelse
från detta förstlingsarbete.
»Lejonets unge» är ett skådespel
i 4 akter, skrifvet i korta,
välslipade repliker, hvilka
knappast äro ett återgifvande af
vårt samtalsspråk, men som dock med
fördel användts i denna
tendensskildring.
Och lika djärft och frimodigt som
Frida Stéenhoff första gången drog ut
på härnadståg mot familjehyckleri och
samhällslögn, har hon fortsatt i sin
författareverksamhet allt intill den dag
som är.
Då »Lejonets unge» hösten 1896
skulle gifvas på Sundsvalls teater,
uppslogos här och hvar i gathörnen
med dödskallar försedda plakat, å
hvilka lästes de hotfulla orden: »Död
åt Lejonets unge!» Det var den s. k.
societeten och den »bildade»
tidningspressen som harmades. Men
kälkborgarna fingo vackert höra på, hur
den hänförande Saga, hjältinnan,
utropar till Adil: »Finns det någon
större heder än att vara din första
älskarinna».
Hur betagande frisk och varmblodig
Saga än är, framträder en person i
Frida Stéenhoffs arbete, som är ännu
vackrare, ja bland de finaste och
härligaste gestalter som tänkas kan.
Det är biskopinnan, hon, den ädla
kvinnan som pröfvat lifvet och som
älskar det mera förstående och
intensivt än den mest ungdomsberusade.
Efter detta vågade och
uppseendeväckande drama följde: »Sin nästas
hustru», »Ärkefienden» (enligt min
mening ett slag i luften), »Det heliga
arfvet» samt sistlidne höst den så
hårdt angripna nutidsskildringen
»Öknen». Om den ett par ord.
En flicka på trettio år, dotter till
en läkare, gör bekantskap med en ung
författare, med hvilken hon kan
reson-nera om alla de frågor, som
intressera henne. De träffas i hans hem,
emedan de icke ha något annat ställe
att träffas, då fadern aldrig
skulle tillåta »en person med
dylika åsikter» att besöka hans
familj. De äro vänner, och de
känna snart att de älska
hvarandra, men hennes natur är i
följd af den tomhet, den öken,
hon lefvat i, så skygg, att de
icke drista söka kärlekens lycka.
Och då fadern får veta om deras
vänskap, förbjuder han dem att
träffas. Den unga flickan kan
ej våga brytningen med de sina,
ty »om han sedan öfverger mig,
har jag ju icke heller dem.»
Kraftlös, modlös går hon emot
just det hon fruktar —
ensligheten.
Den, som vill förstå, förstår.
Hvarför lefva så många
kvinnor utan kärlek? För hvad och
till hvad nytta offra de sig?
De kunde vara som rikt
blommande träd, om lyckan log mot
dem. Nu förtvina de. I
»dygdens» namn. Är den värd
män-niskolif?
Det finns icke en människi
med sundt förnuft, som icke
förstår, att detta är
författarinnans tankegång. Men hon beskylles för
osedlighet... Ja, där är osedlighet
i boken. Nämligen de sidor ur faderns
och broderns lif, som måste dragas
fram för att visa mannens frihet och
ansvarslöshet i detta fall jämförda
med kvinnans tvångsfj ättrar. Åt
dem lika mycken aktning, om de
följa sin lilla lust, sitt ömkliga
begär, locka fattiga kvinnor, förneka
sina barn, gifta sig för pängar, —
åt henne vanäran som följd, om
N:r 2
1905
IO öre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
