Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som skulle säga upp, eljes var det
icke riktigt. Detta måste ha varit
deras mening, så vida de ha haft
någon mening alls med sitt unions
upplösningsprat, någon annan
mening n. b. än att få häckla på Norge
och spela löjliga storsvenskar.
Då det vid 1890 års riksdag var
fråga om uppsägelse af
handelstrak-taterna med Norge och någon
talare menade, att man borde först
höra, hvad Norge sade, tog bl. a.
Boström ordet och förkunnade:
»Jag ber få säga, att jag icke
tror, att det är nyttigt för unionen,
att det ena landet, om det har
olägenhet af en öfverenskommelse,
under det att det andra däraf har
fördel, af undseende för det andra
afhåller sig från att uppsäga
densamma. Bäst torde vara att handla
själf ständigt.»
Mycket förståndigt talat. Skada
blott att Boström liksom så många
af den svenska hofkamarillan aldrig
velat tillämpa denna förnuftiga och
rättvisa princip, när det gällt norska
frågor i Norge. Låtom oss blott
minnas fiaggfrågan, som ju icke
angick oss det minsta, eller ståt
hållarsaken eller nu senast
konsulatspörsmålet. Ständigt har Sverige
velat spela förmyndare, städse
upp-trädt som om Norge vore ett
lydrike — hvad under då att
norrmännens tålamod efter den sista
förolämpningen, efter den boströmska
förödmjukelsen, tog slut och att de
hastigt och tvärt sleto bandet, som
förenade de båda landen, ordnande,
uppbyggande ett fritt Norge. Det
var deras rätt. Det var deras plikt.
Och hela unionsfrågan borde väl
därmed vara struken från
dagordningen, och Sverige blott ha att
tänka på att ordna sitt
konsulatväsen samt andra af unionens
upplösning betingade frågor. Och
så blir det säkert; fast
storsven-skarne naturligtvis morra, liksom
stackars hundrackor, de där fått ett
ordentligt rapp efter ryggen. Ty
Norges kraftfulla och säkra
uppträdande var på intet vis ett slag emot
Sverige och det svenska folket, men
väl mot den storskrytliga och
uppblåsta svenska hofkamarillan.
I fyllan och under kungsång söker
man arbeta upp en stämning.
Hittills har den blott tagit sig uttryck
i krälande bugningar; men — skam
till sägandes — lär det äfven ha
funnits arbetare, som deltagit i det
äckliga knäböjandet inför tronen.
Tvi för attan sådana stackare I Så
vida de icke voro mutade. Aflö
nade kungaslickare I
Ni hederliga och vakna arbetare,
som blott smått harmats på Norge
för att icke republiken strax blef
förklarad. Ni kunna aldrig låna er
till någon som hälst lakejtjänst,
hvarken som smickrare eller som
brodermördarslusk.
Men ni förstå väl, att det bland
den fina pöbeln alltid fins någon,
som gärna skulle vilja göra Norge
till ett lydrike, alldeles såsom
Ryssland gjort Finland; men dessa
»ryska» djäflar ha tillräckligt länge
haft för mycket att säga här hos
oss; det är na på tiden att vi göra
oss af med dem (såsom Norge redan
gjort), och om vi ej kunna göra
det lika stilla och lugnt som Norge,
så må vi då resolut på annat sätt
oskadliggöra de usla kräken.
HinJce Bergegren.
Efterskrift.
Medan öfverklassen, som i fylla och
under kungssång kryper för majestätet, får
samlas till kräldjurshögtidligheter på
småstädernas torg, så kan det hända att höga
vederbörande bestämdt säga ifrån åt
stadens arbetarekommun att då den får ha
möte på stora torget, det sker endast
under det villkor att norska frågan ej
be-röres. Så skedde i Kalmar. Och jag, som
var talaren, uppmanade för den skull de
talrikt samlade att tåga ut till Folkets
park för att där låta svenska arbetarnes
mening om den norska »revolutionen»
komma fram.
Och så skedde.
Och där antogs en resolution, som sedan
äfven blifvit enhälligt antagen af stora
arbetaremöten i Karlskrona, Karlshamn
och Sölvesborg (där en öfverklassare,
läkaren, falskeligen utgifvande sig för
organiserad arbetare, dock röstade emot).
Resolutionen lyder:
»Svenska organiserade arbetare, samlade
till möte i Kalmar, vilja äfven, då den
norskfientliga opinionsvåejen just nu
stormar så hög genom hela Sverige, utgången
från högre ört, uttala sin mening i den
»norska frågan». Vi hälsa hjärtligt våra
norska bröder och lyckönska dem för den
hittills vunna framgången vid skilsmässan
från Sverige, där reaktionen alltjämt
härskar, tillönskande dem seger i kampen för
frihet, jämlikhet och rättvisa. Skulle de
svenska storborgarnes representation,
riksdagen, fatta det ödesdigra beslutet att söka
tvinga Norge tillbaka i unionen, så skall
den säkerligen aldrig kunna förmå det
svenska proletariatet till detta illdåd. Vi
gå icke emot våra norska bröder och
systrar utan med dem, och dånande
sam-fälldt skola vi ropa: Lefve det fria Norge!
Lefve det fria Sverige!
H. B.
@ nistop.
Riksdagen representerar folket.
Men riksdagen måste själf icke lita
på, att folket tror på den lögnen.
Båda kamrarne tyckas känna, att
folket afskyr dem, och därför frukta
de folket.
På annat sätt kan det icke
förklaras, att riksdagen tillåter utan
protest, att deras öfverläggningar bli
bevakade af ett tusen östgötaknektar.
Det är en märkvärdig kärlek folket
hyser till sina representanter, då
dessa måst^ så skydda sig. Eller
hade de stackars
folkrepresentanterna dåligt samvete? En skam
måste det vara för dem att veta,
att de äro så djupt föraktade, så
hatade af folket.
*
När de rika vilja roa sig, då är
tiggeri tillåtet. På s. k. barnens dag
sprang man och tiggde på öppen
gata. Ofverståthållaren, som man
ser det icke går någon nöd på, stod i
spetsen för tiggeriet. Tigga för
andra, det får man.
Men om oturen har länge förföljt
en stackare, han har förgäfves sökt
arbete och han är hungrig så att
det svider i hans mage, värker i
hans hjärna — han skulle understå
sig att tiggal Polisen slog genast
ned på honom. Han får icke tigga.
Han skall lära sig vänta till de rika
under öfverståthållarens eller någon
Bernadottes älskvärda ledning tiggt
ihop hjälp — åt de arbetslösa.
Ty de få tigga, som icke behöfva
det.
*
»En ovanlig och i hög grad
gripande akt» — så berättade
tidnings-blaskorna på fullt allvar —
»försiggick i Gustaf-Adolfs-kyrkan, då en
vicekorpral och två volontärer vid
Göta lifgarde efter föregången
religionsundervisning döptes.
Samma dag konfirmerades de
ny-döpta tillsammans med åtta
kamrater, en korpral och sju volontärer.
Efter konfirmationen begingo alla
gemensamt Herrans nattvard.
Samtliga hade frivilligt och utan någon
som helst påtryckning eller
öfver-talning hos regementspastorn
anhållit att få åtnjuta
religionsundervisning och blifva konfirmerade.»
Säg, var det icke tur för den
gode pastorn? En riktig försynens
skickelse. Samtidigt få tre odöpta
satar begär efter dopvatten och
samtidigt längta åtta af deras kamrater
efter den kristna kannibalismen.
Frivilligt, utan någon som helst
påtryckning. Det är ju rörande.
*
Sveriges studerande ungdoms
helnykterhetsförbund har utgifvit sin
årsskrift för 1905, hvari bl. a.
ungdom srörelserna i Sverige skildras,
den kristliga ungdomsrörelsen,
ungdomen och fredsrörelsen, de stora
ungdomsmötena och »den
socialdemokratiska ungdomsrörelsen»,
under hvilken rubrik sammanföras
Socialistiska ungdomsförbundet och
sprängförbundet. Därom vilja vi
emellertid intet säga. Men väl om
den stora oärlighet, som
redaktionen af årsskriften gjort sig skyldig
till, i det den förklarar, att
representanter för respektive
ungdoms-rörelse, »helt och hållet från sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
