Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till de utomstående.
Den lifskraftiga Kalmar-klubben
har utgifvit två nummer af ett litet
blad, de kalla »Gnistan». Ur det
senare numret vilja vi delvis
anföra en uppsats, som kan vara
nyttig för de utomstående, de ännu
icke mornade medborgare och
medborgarinnor, som händelsevis läsa
Brand.
Louise i »Gnistan» skrifver:
»Huru många af eder, unga kraftiga
män och kvinnor, stå icke ännu i dag
helt och hållet oförstående gentemot den
stora arbetarrörelsen, denna världsrörelse,
uti hvilken hela den civiliserade världens
arbetare och arbeterskor kämpa för
frihet, sanning och rättvisa. Huru många
finnes det icke bland eder, som ännu i
dag tala om oss socialister med hån och
förakt, därför att ni icke veta hvad
socialismen är och hvad vi vilja. Utaf alla
stora rörelser, som gått öfver världen, har
väl icke någon blifvit så smutskastad af
sina motståndare som just socialismen.
Och om vi nu säga eder att vi fordra
rättvisa, rättvisa åt alla människor, så tro
ni oss icke ändå, emedan ni blifvit så
innerligt väl insöfda i religionens
olycksdigra sömn.
För socialismen, detta »röda spöke»,
hafva de andliga storskojarna så väl
lyckats skrämma eder, att ni våga icke tänka
hvad ni vilja eller handla såsom edert
samvete bjuder eder. Vi hafva icke
rättighet att såsom människor, vi må nu
vara socialister eller icke, lämna tusentals,
ja, millioner af våra medmänniskor att
duka under i den grymma, vilda kampen
för tillvaron, under det att vi själf va lefva
i lyx och öfverflöd.
Måste vi icke rysa vid åsynen af de
skarpa, hemska kontraster, som så väl
karaktärisera vårt »fria», kristna»,
»lyckliga» samhälle. A ena sidan dessa fattiga
arbetarmassor i sina trånga, osunda
bostäder, lidande brist på det nödvändigaste,
hemsökta af smittosamma sjukdomar, en
naturlig följd af dessa osunda bostäder, uti
hvilka arbetarklassen måste föra den mest
sorgliga tillvaro, å andra sidan
öfverklassen, fåtalet, uti sina luxuösa palats, den
mest onaturliga lyx, vräkande sig på
frukterna af massornas arbete.
Inser ni icke då att något, ja mycket
måste göras. Men hvad? kanske ni frågar
Jo, först och främst måste ni lära eder
inse, huru genomruttet detta samhälle är
i alla delar. Öfvertygen eder själfva att
det icke är öfverdrifvet »socialistprat»
utan sanningen, den hemska sanningen.
Besöken storstadsgrändernas kyffen, titta
in i dessa hålor, uti hvilka 10, ja ofta 15
personer hafva sin gemensamma bostad.
Jag tror ni rygga tillbaka för dylika
förfärliga lefvande taflor, dessa ypperliga
illustrationer på detta skälmarnas
samhälle. Ni måste lära eder inse att här
behöfs en grundrengöring, så att denna
gemena smuts, som samlats under
århundraden, kommer bort. Yi måste rifva ned
dessa röfvarnästen, uti hvilka våra
moderna stortjufvar vräka sig i lyxen. Vi
måste jämna våra egna usla kåkar med
marken såsom afskyvärda minnen från
det svenska våldsamhället. På våld hvilar
detta samhälle och med våld skall det
nedrifvas. Hela den lidande
mänskligheten ropar på hämnd, och må den komma
och må dessa människor-rofdjurs blod
blandas med smutsen i det rykande
samhällets ruiner.
Lefve den revolutionära socialismen!»
pen svarta katten.
Berättelse af Edgar Allan Poe.
(Öfvers.)
I fråga om denna så gräsliga och
likväl så helt och hållet inom det
husliga lifvet fallande berättelse, som
jag nu nedskrifver, hvarken väntar
eller begär jag att blifva trodd. I
sanning, jag skulle vara galen att
vänta det i ett "fall, där själfva mina
sinnen förkasta sitt eget vittnesmål.
Dock, galen är jag icke; och
sannerligen, jag drömmer ej. Men i
morgon dör jag och i dag skulle jag vilja
lätta min själ. Min omedelbara af sikt
är att framställa för världen klart,
kortfattadt och utan anmärkningar en
serie af endast familjehändelser.
Genom sina följder hafva dessa
händelser slagit mig med förskräckelse,
marterat, förstört mig. Likväl vill
jag ej försöka att förklara dem. Åt
mig hafva de erbjudit föga annat än
fasa; för många skola de synas mindre
förfärliga än befängda . . .
Från min barndom var jag känd
för mitt läraktiga och milda sinnelag.
Min ömsinthet var så i ögonen
fallande, att den gjorde mig till föremål
för mina kamraters gyckel. Jag var
särskildt förtjust* i djur och denna
böjelse uppmuntrades af mina
föräldrar genom förärandet af en mängd
sådana favoriter. Hos dessa tillbrakte
jag största delen ,af’ min tid och var
aldrig så lycklig som då jag matade
och smekte dem. Denna egenhet i
min karaktär tilltog med åren, och i
min mannaålder härledde jag från
den en af mina förnämsta källor till
nöje. För dem som hafva hyst
tillgifvenhet för ett troget och klokt djur
behöfver jag knappast förklara
naturen och styrkan af ett sålunda
här-ledt nöje. Det är någonting i den
försakande och själf uppoffrande
kärleken hos ett djur, som går rakt till
dens hjärta, hvilken har haft talrika
tillfällen att pröfva den erbarmliga
vänskapen och spindelväfs-troheten
hos människan.
Jag gifte mig tidigt och var nog
lycklig att hos min hustru finna ett
sinnelag öfverensstämmande med mitt
eget. Seende min svaghet för mina
osjäliga favoriter, försummade hon
intet tillfälle att skaffa sådana af det
mest angenäma slag. Vi hade fåglar,
guldfiskar, en vacker hund, kaniner,
en liten markatta och en katt.
Denne senare var ett märkvärdigt
stort och vackert djur, helt och hållet
svart samt skarpsinnig till en
förvånande grad. Då min hustru, som i
själ och hjärta var icke så litet
vidskeplig, talade om kattens förstånd,
gjorde hon talrika häntydningar på
den gamla folkföreställningen, som
betraktar alla svarta kattor såsom
förklädda häxor. Ej att hon någonsin
allvarsamt fäste, sig därvid; och jag
nämner saken endast därför, att jag
kom att tänka på den just nu.
Pluto, detta var kattens namn, var
min särskilda gunstling och lekkamrat.
Jag ensam gaf honom föda, och han
beledsagade mig Öfverallt i huset.
Det var t. o. m. ej utan svårighet
jag kunde hindra honom att följa
mig på gatorna.
Vår vänskap varade på detta sätt
många år, under hvilken tid min
allmänna sinnesförfattning och karaktär
förmedelst ärkefienden: omåttlighet,
hade (jag rodnar, då jag bekänner
det) undergått en total förändring till
det sämre. Jag blef dag för dag
dystrare, retligare och likgiltigare för
andras känslor. Jag tillät mig att
begagna ett förolämpande språk mot
min hustru. Slutligen tillfogade jag
henne äfven kroppslig misshandling.
Mina favoriter fingo naturligtvis kännas
vid förändringen i mitt lynne; jag
icke allenast försummade dem, utan
behandlade dem till och med illa.
För Pluto hade jag likväl ännu till-
räcklig aktning kvar att afhålia mig
från att misshandla honom, ehuru jag
icke gjorde mig något samvete af att
misshandla kaninerna, markattan eller
t. o. m. hunden, då de af en
händelse eller af ömhet kommo i min
väg. Men min sjukdom blef mig
öfvermäktig — ty hvilken sjukdom
är lik alkoholförgiftning? — och
slutligen fick äfven Pluto, som nu
började blifva gammal och följaktligen
något egensinnig, erfara verkningarna
af mitt dåliga lynne.
En natt, då jag återvände ytterligt
berusad från ett af mina tillhåll i
staden, inbillade jag mig att katten
undvek min närvaro. Jag grep honom;
och då, i sin förskräckelse öfver min
häftighet, tillfogade han mig ett lätt
sår på handen med sina tänder.
Genast fattades jag utaf en demons
raseri. Jag var icke längre mig själf
mäktig. Min ursprungliga själ tycktes
med ens hafva flytt från min kropp;
och en mera än djäfvulsk illvilja,
närd utaf bränvin, kom hvarje fiber
af min varelse att skälfva. Jag
framtog ur min västficka en pennknif,
öppnade den, grep det stackars djuret
vid strupen och utskar kallblodigt ett
af dess ögon! Jag rodnar, jag brinner,
jag ryser under det jag nedskrifver
denna förfärliga nedrighet.
När förnuftet återkom med
moi-gonen, när jag hade sofvit bort
dun-sterna af nattens utsväfning, erfor jag
en känsla halft af fasa, halft af ånger
öfver dét brott, hvartill jag gjort mig
skyldig; men det var på sin höjd en
svag och tvifvelaktig känsla och själen
förblef orörd. Jag störtade mig åter
i utsväfningar och dränkte snart i vin
allt minne af mitt dåd.
Emellertid återhämtade sig katten
så småningom. Hålan efter det
förlorade ögat erbjöd, det är sant, en
förfärlig anblick, men han tycktes
icke längre lida någon smärta. Han
gick omkring i huset som vanligt,
men, som man kan vänta, flydde han
i ytterlig fasa vid mitt annalkande.
Jag hade så mycket af mitt gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
