Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att känna själfva djurets heta
andedräkt på mitt ansikte och dess
oerhörda tyngd, en förkroppsligad
natt-mara, som’ jag ej hade styrka att
skaka af mig, ständigt tryckande på
mitt hjärta!
Under bördan af sådana plågor
dukade den svaga återstoden af godt
inom mig snart under. Onda tankar
bl ef vo mina enda förtrogna, de
mörkaste och mest djäfvulska tankar.
Vresigheten i mitt vanliga lynne
stegrades till hat mot alla ting och alla
människor; under det min aldrig
klagande hustru var den som af de
hastiga, täta och ohejdade utbrotten
af det raseri, åt hvilket jag nu blkidt
hängaf mig, led oftast och tåligast.
En dag åtföljde hon mig i något
hushållsärende ned i källaren uti den
gamla byggning, som vår fattigdom
tvang oss att bebo. Katten följde
mig och då jag snafvade mot honom,
så att jag höll på att komma hufvud
-stupa utför den branta trappan,
retades jag till vansinne. Upplyftande
en yxa och glömmande den barnsliga
fruktan, som hittills återhållit min
hand, mattade jag ett slag åt djuret,
hvilket naturligtvis skulle ha varit
ögonblickligt dödande, hade det fallit
som jag ämnade, men detta slag
hejdades af min hustrus hand. Genom
denna mellankomst försatt i ett mer
än demoniskt laseri, lösgjorde jag min
arm från hennes tag och begrafde
yxan i hennes hjärna. Hon föll död
på stället utan ett ljud.
Sedan detta rysliga mord var
full-bordadt, skred jag genast och med
fullkomlig öfverläggning till verket
att dölja den döda kroppen. Jag
visste att jag ej kunde flytta den
ifrån huset, utan att riskera att blifva
observerad af grannarna. Många
planer hvälfdes i mitt sinne. Än tänkte
jag skära kroppen i små bitar och
och förstöra den med eld, än beslöt
jag mig att gräfva en graf i
källar-golfvet. Än åter funderade jag på
att kasta den i brunnen på gården
eller att packa den i en kista såsom
en köpmansvara med de vanliga
anordningarna och låta en bärare föra
den ifrån huset. Slutligen hittade jag
på en plan, hvilken jag ansåg långt
tjänligare än någon annan. Jag beslöt
mig för att mura in den i källaren
såsom medeltidens munkar brukade
göra med sina offer. .
För ett sådant ändamål var källaren
särdeles lämplig Murarna voro löst
sammanfogade och hade nyligen blifvit
rappade med groft murbruk, som af
luftens fuktighet hade hindrats från
att hårdna. Dessutom var det på en
af väggarna ett utsprång, uppkommet
därigenom att den tomma platsen för
en eldstad hade blifvit igenfylld för
att likna den öfriga delen af källaren.
Jag tviflade ej på att jag lätt skulle
kunna taga bort stenarna på denna
punkt, insätta kroppen och mura igen
hålet såsom förut, utan att något öga
skulle kunna upptäcka någonting
misstänkt.
I denna beräkning misstog jag mig
ej. Med tillhjälp af en kofot lossade
jag stenarna, ställde kroppen mot den
inre väggen och stöttade den
omsorgsfullt, under det jag med föga besvär
återställde utsprånget i dess
ursprungliga skick. Sedan jag skaffat kalk,
sand och hår med så stor försiktighet
som möjligt, tillredde jag ett
murbruk, som ej kunde skiljas från det
gamla, och med detta beströk jag
omsorgsfullt de nyinsatta teglen. När
jag slutat, kände jag mig
tillfredsställd öfver att allt var riktigt. Muren
såg ej ut att vara rubbad. Gruset
på golfvet togs upp med den största
omsorg. Jag såg mig triumferande
omkring och sade till mig själf: »här
åtminstone har ej mitt arbete varit
förgäfves».
Min nästa omsorg var att se efter
djuret, som förorsakat så mycket
elände; ty jag hade ändtligen fast
beslutat att döda det. Hade jag varit
i stånd att möta det i detta
ögonblick, skulle det aldrig hafva blifvit
något tvifvel dm dess öde; men det
såg ut som om det listiga djuret
blifvit oroadt af min föregående vrede
och undveke att visa sig för mig under
mitt närvarande lynne. Det är
omöjligt att beskrifva eller göra sig ett
begrepp om den djupa, den lycksaliga
känsla af lättnad, som frånvaron af
det af skydda djuret väckte i mitt
bröst. Det visade sig ej under natten
och sålunda, för en natt åtminstone,
sof jag oafbrutet och lugnt; ja sof
och detta t. o. m. ehuru ett mord
tyngde på min själ!
Den andra och tredje dagen
förgick och ännu återkom ej min
plågoande. Ännu en gång andades jag
såsom en fri man. Odjuret hade i
förskräckelsen flytt från gården för
alltid! Jag skulle icke mera se det.
Min lycka var ytterlig! Skulden af
mitt mörka dåd oroade mig blott föga.
Några få frågor hade blifvit gjorda,
men dessa voro lätta att besvara. Till
och med en husvisitation hade
företagits, men naturligtvis blef ingenting
upptäckt. Jag ansåg min framtida
sällhet betryggad.
På fjärde dagen kom ett antal
polismän mycket oväntadt till huset och
företog en mycket noggrann
undersökning af egendomen. Säker
emellertid i fråga om mitt gömställe, kände
jag ingen förlägenhet. Konstaplarne
bådo mig åtfölja dem på deras
förrättning. De lämnade ingen enda
vrå obesedd. Slutligen, för tredje
eller fjärde gången nedstego de i
källaren. Ej en enda muskel i min
kropp darrade. Mitt hjärta slog lugnt
som dens, hvilken sofver i sin oskuld.
Jag gick igenom hela källaren, från
den ena ändan till den andra; jag
spatserade med korslagda armar ledigt
fram och tillbaka. Polisen var
fullkomligt tillfredsställd och beredde sig
att gå. Min belåtenhet var för stor
att kunna återhållas. Jag brann af
begär att yttra om också blott ett
enda ord af triumf och att göra deras
tro på min oskuld dubbelt så stark.
»Mina herrar», sade jag slutligen,
gå de stego upp för trappan, »jag är
förtjust öfver att hafva lugnat edra
misstankar, jag önskar eder samt;
ligen hälsa och litet mera artighet.
Apropos mina herrar — detta är ett
mycket välbygdt hus». (I det galna
begäret att säga någonting obesväradt,
visste jag knappast hvad jag sade),
»Jag måste säga, ett alldeles
Utomordentligt välbygdt hus. Dessa murar
— ämna ni gå mina herrar? — dessä
murar äro mycket fast sammanfogade»;
och härvid slog jag i vansinnigt trots
med käppen ett tungt slag just på
den del af muren, bakom hvilken
min hustrus kropp stod*
Men må gud beskydda och befria
mig från satans klor! Icke förr hade
genljudet af mitt slag dött bort, förrän
jag svarades af en röst inifrån grafven;
af en klagan, i början dämpad och
bruten likt snyftandet af ett barn,
och sedan hastigt svällande till ett
långt, högt och ihållande skrik,
ytterligt onaturligt och omänskligt; ett
tjut, ett klagorop halft af fasa, halft
af triumf, ett sådant som endast kan
uppstiga ur helvetet, ur struparna pä
de fördömda under deras ångest,
paradt med skränet från demonerna,
som fröjdas öfver deras kval.
Om mina egna tankar är det
dåraktigt att tala. Vanmäktig vacklade
jag till den motsatta väggen. För ett
ögonblick förblef samlingen på trappan
orörlig, stum af fasa och förskräckelse;
i det nästa arbetade ett dussin starka
armar på muren; den föll helt och
hållet. Kroppen, redan mycket
förvandlad och betäckt med lefradt blod,
stod upprätt framför åskådarnes ögon.
På dess hufvud satt med röd upp*
spärrad mun och det enda ögat
sprutande eld, det förfärliga djur, hvars
konster hade förledt mig till mord
och hvars angifvande röst nu
öfver-lämnade mig åt bödeln. Jag hade
murat in odjuret i grafven.
När militäruppropet spreds.
Söndagen den 14 maj kl. 9 f. m.
samlades i Folkets Hus en del
klub-bister för att sprida ett nytt
militärupprop, utgifvet särskildt med
anledning af landtmilitärens
inkallande hit. Vi fördelade oss så, att
vi gingo två ä tre i sällskap till de
olika kasärnerna.
Bland landtmilitären hade vi redan
förut direkta förbindelser, så att
där låg ett upprop i hvarje säng,
när de kommo från kyrkan, dit en
stor del voro kommenderade.
Att löjtnanter och dylika vanligen
äro dumma är allmänt bekant, men
att de äro så dumma som nämnda
dag tjänstgörande daglöjtnanten vid
Svea Garde, skulle man icke kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
