Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
d. å. en s. k. enquéte i ämnet
hvarvid tidskriften till skilda
personer framställde föli ande tre
frågor:
1) Anser ni, att en medborgare
är berättigad att af samvetsskäl
vägra göra krigstjänst?
2) Anser ni, att saken ställer sig
olika i en demokratisk republik, i
en konstitutionell stat och en
oinskränkt monarki?
3) Hvilken ställning anser ni,
myndigheterna böra iakttaga gent
emot värnpliktsvägran af
samvetsskäl?
På dessa frågor svarade
skriftställare, politici, domare, militärer,
lärare samt präster, både
protestantiska och katolska. Undantagandes
två, som utan förbehåll sätta
individens samvete framför de
rättigheter, som staten pockar på, ha
alla, äfven de som erkänna
möjligheten af samvetsbetänkligheter,
satt statens intressen fraihför
individens. De gilla endast den lösning
af frågan, att af den vägrande
kräf-ves en ersättning, som skulle
tilllåta staten att visa sig mindre sträng
inför hans samvetsbetänkligheter.
Såsom vi förut meddelat, erbjöds
äfven Fritiof Larsson militärarbete;
men han ansåg, att icke häller det
kunde han vara med om, utan tog
han hällre — straffarbete.
Bland de svar, som den
schweiziska tidskriften publicerat, vilja vi
först nämna hrr Paul Birukoffs och
Hans Fabers.
Hr Paul Birukoff, en vän till
Tolstoy, kan icke vara ense med
dem, som icke medgifva rätten att
vägra göra krigstjänst utan som
erkänna statens rätt att straffa dylik
vägran. Och han anser icke blott
att individen har rätt att vägra
göra krigstjänst, utan äfven, att
denna vägran är en plikt för hvarje
medborgare, som är fri och medveten
om sina handlingar och hyser
humanitära åsikter.
Han gör ingen skillnad mellan
olika slags styrelsesätt, vare sig
republiker, konstitutionella stater
eller oinskränkta monarkier. »Ty
människorna äro Öfverallt desamma,
och de mänskliga och gudomliga
lagarna äro det äfven».
Beträffande den tredje frågan
svarar hr Birukoff: Ingen har rätt
att tvinga en person att handla mot
sitt samvete, icke ens de offentliga
myndigheterna. Dessa senare ha
ingen rätt a,tt af en medborgare kräfva
en handling, som strider mot hans
samvete, och likaledes ej häller
någon rätt att ersätta krigstjänsten
med annat arbete, eftersom ingen
någonsin med myndigheterna ingått
en dylik godtycklig öfverenskommelse.
»Landsflykten, sträffbatalj onerna,
fängelserna, genom hvilka
regeringarna straffa vägran att göra
krigstjänst, allt detta kommer jag alltid
att anse som handlingar af hämd
af den starkare mot den svagare,
men aldrig som handlingar af
rättvisa.»
Hr Hans Faber, författare af
»Framtidens kristendom», skrifver:
Jag anser, att en medborgare är
berättigad att af samvetsskäl vägra
göra krigstjänst. Vi böra sannerligen
göra allt för att åstadkomma ett
sådant sakernas tillstånd, som gör krig
omöjliga.
Det är folken^ som borde vägra
göra allt, som förbereder krig.
Folken hafva ännu icke kommit så
långt; men om en medborgare, som
är mer framskriden än de andra,
vägrar att göra, hvad alla andra
borde vägra att göra, handlar han
bra och riktigt.
Hr* Faber tillägger, att
myndigheterna icke kunna handla på
annat sätt än att straffa den
medborgare, som vägrar att göra
krigstjänst. Detta är också klart; att
handla på annat vis skulle för
myndigheterna vara att handla mot sig
själfva och att förbereda sitt fall
inom kort tid. Men är det då nog
med att protestera mot »handlingar
af hämd af den starkare mot den
svagare»? Att bekräfta, att dessa
handlingar af hämd ej äro af
rättvisa? Nej, och tusen gånger nej!
Så länge myndigheterna alltjämt
äro de starkare, skola de handla på
samma vis, ty för dem finnes icke
rättvisan. Alltså det som kräfves,
och det som hrr Birukoff och
Faber, borde ha sagt, det är, att
de personer, som ha nog samvete
att vägra göra krigstjänst, borde
anstränga sig till det yttersta för
att nedslå myndigheterna och
upprätta rättvisan. När de haft
förstånd att skaffa sig styrka, komma
myndigheterna att med eller mot
sin vilja böja sig för dem.
(Forts.)
”Handlingens propaganda”.
Det har sagts åtskilliga gånger
om oss ungsocialister, att vi endast
prata, men aldrig handla.
Visserligen ha vi ej anledning att fästa
något särdeles stort afseende vid
dessa anmärkningar då de komma
från folk som anse skatteindrifning
och pratmakarval såsom stora och
berömvärda handlingar. Emot
anmärkningar från det hållet ha vi
rättighet att medlidsamt rycka på
axlarna. Men inför oss själfva
kunna vi nog ej neka till, att vi
många gånger uraktlåtit att handla,
då det varit vår skyldighet att göra
det. Ty vi, som säga oss vilja
störta det bestående samhället, dess
lagar, institutioner, fördomar och
lögner, vi ha stora skyldigheter mot
oss själfva och mot framtiden. Vi
tro ej att något verkligt omdanings-
arbete kan genomföras genom
lagstiftning, och vi ha sannerligen
grundad anledning till denna
uppfattning. Så mycket mera må det
då ligga oss om hjärtat att, vid
alla tillfällen som gifvas, söka
undergräfva och ignorera det
bestående samhällets inflytande öfver
oss.
Den Socialistiska
Ungdomsrörel-sen har redan ådagalagt, att den
fostrat ungdom, hvars handlingar
bevisat att den tillhör ett nytt slägte,
som ej ämnar böja sig för alla
gamla, barbariska seder. Vi ha
rättighet att med stolthet peka på
våra kamrater, som i sommar suttit
och sitta inburade, därför att de ej
på grund af sin öfvertygelse kunnat
låta snöra in sig i militarismens
slaktarblus. Detta är handling som
säkert skall förstås och uppskattas
af framtiden, trots att den
monarkistiske socialdemokraten Fabian
Månsson på Samhällsbevarande Ung*
domsförbundets kongress behagat
kalla det nonsens. Det är ej utan
att man får en känsla af »ondt i
magen», då man hör folk af den
sorten tala om handling.
Men äfven om det är sant, att
åtskilliga af våra medlemmar visat
präktiga prof på handling, så
återstår dock för oss andra så mycket
som vi kunna uträtta, blott vi vilja
och våga.
Det finnes särskildt ett område
där vi kunna göra mycket,
nämligen emot religionsfördummelsen och
kyrkan. Kunna vi så småningom
undergräfva svartrockarnas makt
och inflytande öfver oss, så äro vi
komna ett ofantligt steg framåt.
Detta kunna vi genom att själfva
samvetsgrant undvika att anlita dem
vid de tillfällen, då de annars äro
själf skrif na förmyndare öfver oss,
såsom vid konfirmation, vigsel och
barndop. Låt oss därför enskildt
och offentligt bedrifva en intensiv
agitation bland föräldrar och
målsmän, att de ej låta döpa sina barn
och att de söka genom upplysning
klargöra för dem, att
konfirmationen är ett dumt gyckelspel.
Och framför allt, låtom oss själfva
alltid hålla presterna ifrån oss, och
om de, som ofta är fallet, tränga
sig på oss eller våra anhöriga,
obevekligt köra ut dem.
Ett tillfälle, då presterna på det
mest förhatliga sätt lägga sig i våra
privata handlingar, är ju vid
ingående af äktenskap. Det har hittills
varit vanligt, till och med hos
ganska frisinnade personer, att med
god smak böja sig under detta
ynkliga förmynderskap, att låta en prest
eller i bästa fall en borgmästare
lägga sig i deras mest intima och
privata förhållanden. Det anstår
ej oss ungsocialister att finna oss i
sådant. Om vi ämna gifta oss, låt
oss då ingå fria äktenskap, byggda
på ömsesidig känsla och
tillgifvenhet, men låt oss aldrig tillåta en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
