Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Värnpliktsvägran
af samvetsskäl.
(Forts. fr. n:r 9.)
Officerare, domare och politici ha
svarat rent nej på spörsmålet om
rätten att af samvetsskäl vägra göra
värnplikt; och de hålla på
myndigheternas rätt att straffa den
uppstudsige, antingen strängt eller med
någon skonsamhet, — men straffa måste
man.
Det hade varit barnsligt att vänta
sig andra svar från personer, som
lefva af militarismen eller hafva
fördel af de andra medlen till socialt
förtryck: lagen och politiken.
Hr d’Estournelles de Constant, en
fredsvän efter ryska kejsarens
föredöme, håller naturligtvis på den
obligatoriska krigstjänsten för alla (?),
på lagen och på lydnaden. Som han
är senator, skulle det vara svårt för
honom att ha en annan åsikt.
Professor Charles Gide förblandar
alltför lätt individens intressen med
statens. Han talar för
landsförvisning. Är det då så säkert, att sta
ten har rätt att landsförvisa en
uppstudsig? Antingen har staten
verkligen rättigheter öfver individen, och
hvarför skulle den då genera sig för
att begagna dem efter sitt godtycke?
Den är den starkare. Eller också
har den ingen rättighet, och då är
landsförvisning lika oriktig som
någon annan dom.
Hr Charles Naine, schweizisk
advokat och deputerad, erkänner, att för
sin del är den medborgare, som
vägrar göra krigstjänst, tydligen
rättfärdigad. Är detta ej nog? Individen
behöfver icke söka efter något annat
rättfärdigande, ty ej nog med att
myndigheterna, såsom ock hr Hans
Faber menar, ej ha rätt att af
individen kräfva något dåligt, — de ha
ej ens rätt att af honom kräfva
något, hvad det än månde vara, utom
att han respekterar andras frihet.
Men de böra framförallt själfva kräfva
individens frihet.
Professorerna Maurice Millioud och
Gaston Frommel hålla på individens
rätt att följa sitt saitfvete, men de
fordra — för att pröfva, om det
verkligen är af samvetsskäl vägran sker
— att han, den vägrande, skall
prestera något, som uppväger eller t. o.
m. mer än uppväger hvad hans
inställelse under fanan skulle ha kostat
honom.
Doktor A. Grobat menar, att vägran
att göra krigstjänst är berättigad i
stater med stående härar, men ej i
stater med milissystem, s. k. folkhär.
Detta är dock en mening, som
knappast låter sig förklaras på annat sätt
än att — hr Gobat är statsråd i
Schweiz, där som bekant
milissystemet är rådande. Skulle hans åsikt
ha varit densamma, om han innehade
sitt ämbete i Tyskland eller Sverige?
Vi kunna ej finna att det
tvångssys-tem, som understödjer milisen eller
folkhären är att föredraga framför
det, som tvingar till vördnad för de
stående härarna. Om milissoldater
skjuta på arbetare, utföra de ett lika
brottsligt handtverk som kosackerna
i Petersburg den 22 januari, eller
som de franska trupperna i Limoges
den 17 april.
Hand i hand med de modiga unga
män, som vägra göra krigstjänst, går
all verklig antimilitaristisk
propaganda.
Och det usla tjuf samhällets
försvarare rasa emot oss. Så har här i
vårt land de krigsgalnes hämd åter
tagit sig ett sannt uttryck, nämligen
i — åtta månaders fängelse.
I Norrköping dömde rådhusrätten
vår kamrat Jensen för hans kraftiga
upprop till de värnpliktige, som han
utsände midt under krigshotets
värsta dagar; den domen lydde på sex
månader.
En afdelning af Stockholms
rådhusrätt har haft intelligens nog att
öfvertrumfa en »småstads-rätt».
Sedan juryn besynnerligt nog fällde
hr Zeth Höglunds upprop »Ned med
vapnen», ansåg rättvisan att åtta
månaders fängelse var fredsropet värdt.
Det är en nedrighet, en skymf emot
det bästa i vår tid. Ty åtminstone
ett af det bästa, som nu ger sig allt
kraftigare till känna, är ungdomens
hänsynslösa agitation mot
krigsgalen-skapen. Den utbreder sig här hos
oss, i Sverige med större styrka
hvarje år; men den pågår lika
oför-färadt i andra land, så t. ex. är det
ju knappast mer än ett par månader
sedan stora antimilitaristiska
demonstrationer ägde rum i Paris, anordnade
af socialdemokrater och anarkister,
och hvarvid flera personer, bl. a. den
entusiastiske krigshataren Hervé, blefvo
häktade. Tidningspressen har ock
meddelat att den antimilitariska
rörelsen utbreder sig öfver hela
Frankrike, att man i Chartres och Toulon
beslagtagit upprop, som uppfordra
till vägran att göra krigstjänst, och
att i Chålons hånade rekryterna den
officer, som förde befälet.
Och likväl våga storborgarbladen
skrifva: »Om arbetarna se sig om-
kring utomlands, skola de finna, att
det antinationella ingenstädes tagits i
tjänst såsom något för
arbetareklassen prydande och gagneligt.»
Men de ljuga som vanligt; och de
kappas om att hetsa polisen på den
antimilitaristiska rörelsen.
Det är dock för serit. Det är
alldeles lönlöst. Sex månader hit, åtta
månader dit, — det skrämmer oss
icke. Tvärtom, det sporrar oss till
nya tag. Vi planlägga redan nu vår
agitation till kommande arbetsår.
Och om regering och riksdag skulle
vilja söka hindra oss, äro vi redo att
omskapa vår verksamhet till
»underjordisk». Det blir vårt svar.
Den siste af sin ätt.
(Efter Koloman Miszka.)
Borgherrn till Rima Szombat hade blifvit
begrafven med stor högtidlighet. Nu voro
ljusen släckta både i den väldiga
hufvudbyggnaden och i flyglarne.
Vinden kommer strykande ned ifrån
sjön, öfver fältet, genom björkallén och
börjar susa i lindalléns kronor. De
sekelgamla träden vaja sina grenar af och an,
det är liksom ackordet till en koral. Så
tystnar vinden ett ögonblick, liksom för
att hämta andan eller för att lyssna till
sin egen sorgmodiga sång, så stryker han
åter bort öfver fälten, bort till ekarna vid
älfven... långt, långt bort. Under tiden
sticker månen fram mellan jagande skyar
och lyser på den granrisströdda vägen
och på den gamla klosterkyrkans tak. De
bleka strålarne glida in genom de smala
fönstren, dallra på korats mässingskronor,
på den hvita altarduken och de gamla
vapensköldarne.
I dag hade man spikat upp en ny sköld
på den hvitkalkade kyrkväggen. Den lyste
så blank och grann vid sidan af de öfriga,
som hade tjockt med spindelväf i
ramarnas ornament.
I hvalf vet under kyrkgolfvet var
graf-kapellet, där den gamla släkten Jåg
begrafven i stora träkistor med bly- och
kopparbeslag. Där lågo de alla
balsame-rade och klädda i dräkter från olika
tidsåldrar.
Om man öppnade len järndörr under
kyrktrappan och klef ner några mörka,
branta trappsteg, kom man in i det stora
underjordiska hvalfvet, dit dagern endast
trängde genom ett litet fönster som nästan
var doldt af gräs och blommor.
Om söndagarna brukade barnen roa sig
med att kasta ned stenar genom detta
fönster. Det hördes alltid ett doft, hemskt
ljud, då stenen föll på kistlocken.
Kistorna stodo ofvanpå hvarandra i två
rader, och öfverst stod den kista, som
man i dag satt dit ned. Där hvilade den
siste af den gamla ätten. Döden hade nu
samlat dem alla.
Där hvilade fadern, som adlades under
Ladislaus den sjundes regering — en
sträng herre, som gifvit släkten dess
vapen. Af hela släkten fattades i koret
endast två: den vilde Sigismund, som
under 30-åriga kriget förde ett tygellöst lif
och stupade i en fäktning med kroaterna,
samt skalden, den nyss afiidnes farbror,
som i unga år dog i Italien och låg
begrafven i en undangömd vrå.
Med hopknäppta händer lågo de där,
balsamerade och förtorkade i olika
dräkter, från stamfadern i lång, svart kappa
utanpå rustningen, till senare tiders
ättlingar med kraschaner och ordensband.
Där låg den elegante hofmannen från
Maria Theresias tid. Han hade
uttryckligen befallt att bli begrafven i sin
hof-dräkt. Han låg där med diamantspännen
på skorna, näsduk med broderadt vapen i
handen, snusdosa med emaljeradt lock
och lorgnett med sköldpaddskaft. Vidare
låg där den gamla, stränga fru Franciska,
hvars minne ännu i dag kunde komma
traktens bönder att rysa. Det var henne
kyrkan hade att tacka för
messingskro-norna, som hängde i taket, och
altarduken, hvarpå man såg berättelsen om den
trogne och falske tjänaren.. ..
1 dag hade den siste ättlingen burits
dit ned. Men hans unga hustru, den
fattiga flicka som han gjort till sin följesla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
