Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Men kommer du tillbaka och öfver ängen
går,
och öfver ängen går,
då tror jag förvisso, att det åter blifver
vår,
fast hvita ligga drifvorna i skogen.»
En sakta hviskning hördes från
andegestalterna. Den sista ättlingen gick öfver
golfvet med vacklande steg. »Nu, nu
min8 jag allt Det är Kathkas sång!»
Han lutade sig tungt mot fönsterposten,
och en djup suck banade sig väg nr hans
bröst.
»Du mins allt, min son. Du mins
således också, att du har fläckat den
vapensköld du fick i arf efter dina förfäder.
Du har gift dig med en lifegen, en fattig
flicka af folket. Men h vad har du att
berömma dig af?»
»Intet!»
Från alla de dystra skepnaderna hördes
en sakta, hånfull hviskning: »Intet.»
»Jag älskade henne högre än allt annat
på jorden!»
Den vilde Sigismund, som rest sig
från sin plats, slog till ett flatskratt: »Ha,
ha, bleknos! Dylika flickor tar man bara
— tar dem som jag i hundratal — gifter
sig för en natt — ha, ha, ha.»
Då närmar sig sakta den bleke
sångaren och stannar vid den yngstes sida i
stum förbittring, väntande på hvad som
komma skall, detsamma som upprepats
hvarje gång.
De mörka skepnaderna resa sig upp
och förtälja allt hvad de veta berömvärdt
om sig själfva. Det är den gamla släk-
tens historia.
Då alla de hålögda skepnaderna slutat,
vände de sig mot den siste’ ättlingen:
»Och du — intet — intet.»
Då reser sig den bleke sångaren vid
Mikaels sida. Han tyckes växa och höja
sig öfver dem alla, då han med stark
stämma utbrister: »Stora bedrifter kan
han ej inrista på sin vapensköld, ej
heller berömma sig af ärofulla handlingar.
Borgar har han ej röfvat, titlar har han
ej vunnit. Men har ägt kärleken.
Kärleken öfvergår allt, kärleken dör aldrig ...»
Parlamentarismens
offer.
1 november, då den blågula
flaggan utan den klädande sillsallaten
hissades, annonserades i Ystads
tidningar ett upprop så lydande:
Genom lag
som träder i kraft den. 1 november skall
vår gamla, blågula flagga åter blifva den
symbol, under hvilken svenska folket skall
känna sig som ETT.
Då vi stå nära en historiskt minnesrik
dag, Gustaf Adolfs-dagen — den 6
november —, synes det vara lämpligt att å sagde
dag och på bestämdt klockslag i vår stad
låta flaggan för första gången allmänt
hissas i topp.
I det vi tillåta oss uppmana härtill,
vilja vi samtidigt upplysa därom, att hos
vederbörande skolföreståndare anhållits,
att all skolungdom den dagen må få ledigt,
för att vid middagstiden deltaga i flaggans
högtidliga hissande å stadens rådhus samt
därvid med unison sång gifva uttryck åt
de känslor, som vid ett sådant tillfälle
måste fylla svenska bröst.
Ordningen för högtidligheten skulle i
hufvuddrag blifva denna:
(Forts, å sid. 13.)
En drömvärld.
Jag drömmer om en värld som shall ur haos stiga,
en värld som renad är blod och jättebrand;
och alla shola dä den nya jorden viga
till glädjens ljusa tid och lychans fria land.
Där finnes ingen hung som upp till himlen höjes,
som död och ofärd sår bland folhens tusental,
och ingen pinad träl som tungt af ohet böjes,
som hänner nödens sär och hungerns bittra hval.
Och ingen slagen mer som genom världen irrar
med hatisht hämdbegär i ögats dunhla vrå;
och ingen finnes där som upp mot rymden stirrar,
som tigger frid och rätt från guden i det blå.
Och ingen hänner där de gamla, hårda lagar
som sade strängt och hallt: »du måste» och »du shall;»
de voro minnen blott från långt försvunna dagar,
som våldsamt drifvits bort till undergång och fall.
Man där vet endast om den egna inre driften,
en maning lydes blott och det är hjärtats röst,
en lag man talar om och det är samvetsskriften,
som en gång brändes in i mänshlighetens bröst.
Och där på jordens rund shall byggas höga tämpel,
doch ej för prästers lögn, och inga gudahus.
Nej, dessa boningar, de bära honstens stämpel,
de äro stolta hem för sanning och för ljus.
Då ljuder ingen gråt och ingen sorgemässa,
det finnes ingen präst som tolhar bibelns bud;
och ingen böjer där i stoftet ned sin hjässa
i slafvisht kryperi för himlens drömda gud.
Se, vetenshapens ljus de nya folhen dyrha,
ej dumhet skyddas där, ej djärfhet är ett brott.
De älsha, värna allt som eger ljus och styrha,
men de förakta det, som uselt är och smått.
Med sharp och större blich de vilja shåda tingen,
de vilja tränga in bah’ det fördoldas dörr,
och tanhens fria örn shall våga spänna vingen
och strächa ut sin flyht dit ingen varit f örr. . .
Så bygger jag min värld i dihtens ljusa drömmar,
där intet lefver hvar af sorg och tyranni)
där lychans varma frid hr ing hela världen strömmar,
där allt är högt och rent och mänshan stolt och fri.
Leon Larsson.
–––––––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
